tisdag 22 september 2015

Hur svensk flyktingpolitik förändrades under andra världskriget - del 3: Den nordiska solidariteten vände politiken - lärdomar för flyktingkrisen 2015

"SS Donau" innebar en enkel biljett till Auschwitz för 400 norska judar
När den svenska flyktingpolitiken förändrades, var det under de mest extrema omständigheter man kan tänka sig. Grannländerna var ockuperade av världshistoriens mest brutala regim. Sveriges ledning och allmänhet var välinformerad om att det hände fruktansvärda saker med judar inom Nazitysklands gränser. Händelsen då hundratals norska judar deporterades satte det fasansfulla i blixtbelysning, och gjorde att inställningen förändrades från isolationism till en aktiv vilja att hjälpa till. Ett år senare när det var dags för de danska judarna blev politiken än mer aktiv. När händelserna kröp så nära blev judarna i Norge och Danmark mer nordiska medborgare än judar - syskon istället för främlingar. En överordnad nordisk solidaritet blev drivkraften när Sverige försökte rädda människor undan den nazistiska mordmaskinen.

Det är en felsyn att tro att den svenska omsvängningen berodde på en principiellt förändrad inställning till humanism och internationell solidaritet med flyktingar i allmänhet. Sverige var inte ute efter att rädda de mest behövande eller de största möjliga antalet flyktingar. Skiftet grundade sig i en princip om kulturell närhet. Uppfattningen i Sverige var att det framför allt var personer med svensk anknytning som man hade ansvar för. Under en extrem press utökades den till ett ansvar även för de nordiska ländernas medborgare. Det var aldrig en fråga om ett allmänmänskligt ansvar för flyktingar.

Att hävda det svenska var samtidigt den enda möjliga positionen att ha i förhållande till Nazityskland. Att anpassa sig till den oerhört mäktiga grannens sätt att resonera, var det enda möjliga om man ville hjälpa någon alls. Endast en motivering där anknytning till Sverige kunde hävdas hade utsikter att lyckas. Det var genom att hävda denna som Raoul Wallenberg kunde förses med svenska skyddspass i Ungern och som Folke Bernadotte i förhandlingar med Himmler kunde rädda koncentrationslägerfångar i krigets slutskede.

Som en fond bakom viljan att hjälpa fanns fortfarande föreställningar om att den svenska kulturella homogeniteten var något att värna, och invandring som något hotfullt. Sverige ville inte ta något ekonomiskt ansvar för människor på flykt, var oroliga för att flyktingar skulle lockas hit av den offensiva socialpolitik som nyligen påbörjats av socialdemokraterna, oroliga för konkurrens på arbetsmarknaden och oroliga för kulturella motsättningar och en ökande antisemitism. Under 1930-talet, när det hade varit fullt möjligt att hjälpa ett i stort sett obegränsat antal judiska flyktingar, gjorde Sverige allt för att stänga gränserna och hålla dem ute.

Syftet med den svenska politiken mot flyktingar under andra världskriget var aldrig att rädda de mest behövande. Det var både realpolitiskt omöjligt, och förbi syftet med den förda politiken. Men Sverige blev trots det ett land som stack ut. Mest av allt på grund av att alla andra stater hade ännu mindre vilja eller möjlighet att hjälpa flyktingar.

Rauol Wallenbergs gärning i Ungern talar ett annat språk. Han verkade för de allmänmänskliga principer som dagens asylrätt vilar på. För honom fanns inget annat än människor med ett behov av skydd, som han försökte ge. Han använde de säkra hus och skyddspass som han försetts med från svenska utrikesdepartementet för att rädda så många han kunde.

Att bedöma den svenska flyktingpolitiken med Raoul Wallenberg som måttstock eller utifrån den nuvarande generösa flyktingpolitiken är problematiskt. Den omsvängning som skedde före Wallenberg och som gjorde hans gärning möjlig var utifrån attityder och lagstiftning som var den generösa flyktingpolitikens fyllständiga motpol. Ingen förändring kan ske utan att den uppfattas som legitim av makthavare och en bred allmänhet. Det som krävdes i Sverige, var att människor som uppfattades som kulturellt tillräckligt nära råkade i absolut nöd.

I dagens situation i Europa, med flera länder som är extremt obenägna att hjälpa till i den nuvarande flyktingkrisen, kan det vara viktigt att påminna sig om hur Sverige omvändes i en flyktingvänlig riktning. Det var genom solidaritet med människor som uppfattades som kulturellt lika.

Dagens Centraleuropa befinner sig; i sin inställning till flyktingar, på många sätt där Sverige befann sig före andra världskriget. De är numera mycket homogena nationalstater. De är stolta över sitt nationella självbestämmande efter decennier av Sovjetiskt förtryck. Den nationella identiteten är viktig. Polen var, liksom de flesta centraleuropeiska stater, under mellankrigstiden extremt brokiga och mångkulturella, men utgörs nu nästan uteslutande av etniska Polacker. När Västeuropa allt mer gått i en mångkulturell riktning har Centraleuropas stater gått åt motsatt håll.

EU beslutade igår, mot flera centraleuropeiska staters vilja, om att fördela 120 000 kvotflyktingar enligt ett system som beaktar mottagarstaternas tidigare mottagande, men även arbetslöshetsnivå och ekonomiska styrka. I EU:s stadgar finns möjligheten att besluta med kvalificerad majoritet, men den har aldrig tidigare använts, i alla fall inte i en så här viktig fråga. Samförstånd genom kompromisser har framstått som ett bättre alternativ. Men nu, i just den här frågan, har denna princip frångåtts. Vilka konsekvenser det kommer få för EU är svåra att överblicka. Att besluta vilka som har rätt till medborgarskap har tillhört den suveräna nationens absolut viktigaste rättigheter.

När Polen, Slovakien, Ungern med flera nu endast vill ta emot kristna, kanske man möjligen ändå ska gå dem till mötes, istället för att förfasas över deras intolerans. För att på sikt vända opinionen i dessa länder kanske det är nödvändigt. Särskilt nu i en situation när de mer eller mindre tvingats att ta emot flyktingar. Att från EU tvinga på dem människor som de enbart hyser misstänksamhet mot, riskerar att förstärka de högernationalistiska krafter som redan är starka. Men att registrera flyktingar och bedöma dem olika efter trosbekännelse väcker ytterst obehagliga minnen.

torsdag 17 september 2015

Hur svensk flyktingpolitik förändrades under andra världskriget - del 2: En ny humanitär politik

Raoul Wallenberg blev internationell och nationell hjälte och symbol för Sveriges nya humanitära roll i världen




















Den svenska regeringen försvårade möjligheten för flyktingar att ta sig in i landet när andra världskriget bröt ut i september 1939. Nålsögat blev ännu mindre - knappt synligt. Ett allmänt visumtvång infördes för alla utomnordiska medborgare. Besluten kring enskilda ärenden flyttade från socialdepartementet till utrikesdepartementet och avvisningsmöjligheterna utökades. De som drabbades hårdast var judiska flyktingar från Tyskland och Centraleuropa.

När Nazityskland ockuperade allt fler länder stängdes gränserna och flyktvägarna begränsades kraftigt. Samtidigt stängde de stater som undgått ockupation nästan helt sina gränser. T.ex. tog Schweitz emot endast 124 flyktingar under hela 1941. England och USA ville koncentrera alla sina ansträngningar på krigföringen, och gjorde inget för att hjälpa flyktingarna. Rädslan för spioner gjorde att USA, från sommaren 1941, stängde alla möjligheter för tyska judar att ta sig dit. Judar, och alla andra krigsflyktingar, satt nu helt fast i nazisternas våld.

Norska judiska flyktingar på väg till Sverige
När Sveriges nordiska grannar Norge och Danmark ockuperades, ställdes flyktingfrågan i en helt ny dager. Möjligheterna för flyktingar från kontinenten att ta sig till Sverige försämrades, samtidigt som skälen för danska och norska medborgare att fly blev fler. Datumet då ockupationen inleddes, den 9 april 1940 innebar även början på en ny svensk flyktingpolitik. Den första svenska reaktionen var att införa visumtvång även mot Danmark och Norge, men samtidigt infördes ett system med nödvisum. Detta blev sedan allt mer generöst. Nästan alla som tog sig över gränsen fick stanna. Från 1941 slutade man också att avslå judiska flyktingars ansökningar.

När flyktingarna väl kommit till Sverige låg ansvaret för dem främst hos Socialdepartementet och Gustav Möller. Han var djupt engagerad för flyktingarna, men präglades tydligt av en nordisk tanke. Det var flyktingar från Danmark, Finland, Norge och de baltiska länderna som skulle hjälpas. Denna tanke genomsyrade den svenska inställningen till flyktingarna. Tanken grundade sig i idén om en särskild nordisk gemenskap. Att länderna delade historisk, kulturell och idémässig grund. Värden som frihet, humanitet och demokrati sågs som särskilt representativa för det nordiska. Det var denna nordiska solidaritetstanke som gjorde att Sverige öppnade sina gränser för flyktingar - först och främst från sina broderfolk - men senare även för andra.

Hösten 1942 hårdnade den Tyska ockupationen av Norge och även motståndet mot den. Ockupationsmakten genomförde massarresteringar av hela yrkesgrupper såsom, studenter, lärare och poliser. På kontinenten hade förintelsen gått in i en ny intensiv fas. Den 26 oktober genomfördes en första massarrestering av norska judar. Det satte igång en intensiv aktivitet organiserad av den norska motståndsrörelsen med att hjälpa judar över gränsen till Sverige. En månad senare anlände ett lastskepp till Oslo för att ta fångar till Tyskland. Då genomfördes ytterligare en massarrestering - nu av judiska kvinnor och barn. 770 norska judar skickades till Aschwitz. 34 överlevde. 1100 hade lyckats rädda sig till Sverige.

Om den brutala behandlingen av norska judar skrevs det mycket och upprört i den Svenska dagspressen. Den nazistiska mordmaskinen kändes med ens väldigt nära, både geografiskt och känslomässigt. Identifikationen med offren drev den svenska opinionen i en ny riktning. Den vid 30-talets slut starka flyktingfientliga opinionen med antisemitisk klangbotten tystnade i skuggan av den nordiska solidariteten. Men det verkliga testet på om attityderna verkligen förändrats kom hösten 1943.

Den nazistiska ockupationen av Danmark var den mildaste av alla. Den styrdes länge av en dansk samarbetsregering, men under 1943 ökade ändå protesterna och motståndet mot ockupationsmakten. Nazisterna tappade tålamodet, tog ett fastare grepp om makten och införde undantagslagar. Sverige insåg direkt att det skulle leda till förföljelser av de danska judarna och förberedde hjälpaktioner. Det var första gången som Sverige aktivt engagerade sig i judarnas sak och agerade. Man identifierade judar med förbindelser till Sverige och erbjöd dem att komma. Visan och provisoriska pass utfärdades som hjälp.

När det var dags för den danska massarresteringen valde den tyska ockupationsmaktens främsta repressentant att läcka ut uppgifterna. Judarna lyckades gömma sig. Då skickade Sverige ut ett radiosänt meddelande om att man tog emot alla danska judar. Med fiskebåtar tog sig alla 7900 judar över till den svenska sidan, medan ockupationsmakten valde att se åt ett annat håll. Varför är inte klarlagt.

Den mycket högljudda flyktingfientliga opinionen i slutet av 30-talet reagerade våldsamt på att tio judiska läkare skulle få fristad i Sverige. Nu kom nästan 8000. Hur blev reaktionerna? Den nazistiska pressen angrep såklart de judiska flyktingarna med antisemitisk propaganda. Även i vissa andra tidningar kunde antisemetiska undertoner om allt för krävande judiska flyktingar synas, men förhållandevis lite. Främst sågs de som nordiska medborgare och omfattade av det särskilda ansvaret Sverige kände för sina broderfolk.

Den aktiva roll som Utrikesdepartementet nu tog på sig i och med den danska aktionen skulle inte bli en engångsföreteelse. Istället blev den till en vattendelare och UD till en aktiv organisatör av räddningsaktioner. Utrikesministern Christian Günther, i mycket arkitekten bakom den i efterhand hårt kritiserade eftergiftspolitiken mot Tyskland, hade mycket lite med flyktingpolitiken att göra. Istället var det chefen för UD:s rättsavdelning, Gösta Engzell och kabinettsekreteraren Erik Boheman som verkade pådrivande för den nya politiken. Günter höll sig informerad och godkände t.ex. snabbt den danska aktionen, men var inte pådrivande.

Utan att gå in på detaljer så forsatte sedan UD och Sverige sin aktiva politik. Först genom att förse Raoul Wallenberg med de nödvändiga skyddspassen och möjligheter för alla judar med svensk anknytning att få komma till Sverige. Senare genom att förhandla med Himmler under krigets sista månader för att få ut nordiska fångar ur koncentrationslägren. Sverige byggde under andra världskrigets sista år upp en beredskap både administrativt och organisatoriskt för att ta emot flyktingar. I opinionen var de flyktingfientliga marginaliserade. Och inte minst hade attityden till flyktingmottagning bland makthavarna svängt - från en mycket försiktig och restriktiv hållning till en proaktiv. Det var något helt igenom nytt för Sverige.


onsdag 9 september 2015

Hur svensk flyktingpolitik förändrades under andra världskriget - del 1: Det restriktiva Sverige

Före andra världskriget var Sveriges flyktingpolitik ytterst restriktiv. Men egentligen utan att behöva vara det. Inte många sökte sig hit. Under andra världskrigets gång förändrades synen på flyktinginvandring i grunden. Vilka var skälen till den ursprungligen så restriktiva inställningen och vad fick den att förändras? I en artikelserie i tre delar tänker jag, utifrån Klas Åmarks "Att bo granne med ondskan"(2011) redogöra för och diskutera dåtidens flyktingpolitik, vilka argument och uppfattningar som låg bakom den, och vilka paralleller man kan dra med dagens situation.

Judiska flyktingar anländer till Malmö
I spåren av första världskriget föddes det moderna flyktingproblemet. 1,5 miljoner flydde bolsjevikerna i Ryssland, 1,2 miljoner greker och en halv miljon armenier flydde Turkiet. Många flydde Mussiolinis fascistiska maktövertagande 1922, och till Sverige kom flyktingar från det blodiga inbördeskrigets Finland. Men de sistnämnda räknades i några få tusental, och Finland räknades då nästintill som en del av Sverige. Sveriges första riktiga möte med flyktingfrågans hela kraft och komplexitet kom med nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933.

Under åren fram till andra världskriget blev förföljelsen av Tysklands judar allt mer uttalad. Syftet var att få dem att emigrera, och det gjorde också majoriteten av Tysklands ungefär 500 000 judar. Men till Sverige var dörren i stort sett stängd. Andra länder öppnade för emigration. Frankrike allra mest, men även Holland, Belgien, Schweiz och Tjeckoslovakien bidrog. Många judar lämnade också för USA, Kanada och Palestina. Sverige kunde även de ha gett de flyende judarna en fristad, men valde att inte göra det. Varför?

"Vad är det då som avgör hur många flyktingar de politiska aktörerna är beredda att ta emot? Det är normalt inte olika sakargument om hur många flyktingar en stat klarar av att ta hand om, utan bakomliggande värderingar om flyktingars mänskliga rättigheter, om synen på vilka som är främlingar och vilka man känner en stark samhörighet med och uppfattningar om den egna statens ansvar som avgör ställningstagandena."- Klas Åmark

Klas Åmark
De tyska judarnas flykt från Nazityskland påbörjades mitt i den djupa och internationella ekonomiska krisen i början av 1930-talet. Då visste man inte heller om krisen för judarna skulle bli långvarig, inte heller om den skulle förvärras. Men i slutet av 30-talet blev situationen för judarna i Tyskland allt svårare. När de kringliggande länderna insåg att judarnas flykt skulle bli långvarig blev det allt svårare för dem att beviljas inresa. I samtliga länder fanns en rädsla för att "översvämmas" av Tysklands 500 000 judar. Sverige gick från att vara restriktiva till att bli ännu mer restriktiva.

Egentligen är det anakronistiskt att diskutera en svensk flyktingpolitik på 1930-talet, för det var ännu inget sammanhållet politikområde, utan ansvaret var uppdelat mellan olika departement. Det fanns heller ingen särskild myndighet med sammanhållet ansvar för flyktingmottagandet och staten tog ännu inget ekonomiskt ansvar för flyktingar. Uppehället för de som beviljades fristad var helt en fråga för civilsamhället och olika hjälpkommittéer.

I FN:s föregångare NF (bildades efter första världskriget) togs flyktingfrågan upp 1933. Medlemsstaterna utsåg både Sverige och Danmark att sitta med i det utskott som skulle ge förslag i frågan om de tyska flyktingarna. Förtroendet signalerar att det fanns förhoppningar på de nytillträdda Socialdemokratiska regeringarna att bidra med lösningar. Dessa förhoppningar skulle helt komma på skam. Sverige höll en låg profil och ratificerade inga av de resolutioner som antogs.

Sverige var precis på väg upp ur det tidiga 30-talets djupa ekonomiska kris och hade stora ambitioner på kostsamma sociala reformer för att förbättra den svenska arbetarklassens trygghet och sociala välfärd. Den socialdemokratiska regeringen ville inte riskera att locka till sig flyktingar med generösa sociala förmåner. Sveriges officiella motivering var att man ville skydda den svenska arbetsmarknaden. Men också för att förhindra att "ej önskvärda befolkningselement" tog sig hit.

En paradox i sammanhanget kan tyckas vara den samtidigt publicerade socialdemokratiska pamfletten "Kris i befolkningsfrågan" (1933) av Alva och Gunnar Myrdal. Den hade en stor betydelse när den nya sociala staten skulle lanseras. Här formulerades problemet med en minskande befolkning (eller egentligen en avtagande befolkningsökning), där en omfattande social politik för att ge familjer trygghet och hjälp från samhället var svaret.  Det verkar inte ha fallit någon in att invandring kunde bidra som ett svar på "Krisen". Istället varnade den så inflytelserika socialdemokratiska socialministern Gustav Möller för "en oöverskådlig flyktingström" om Sverige lättade på regelverket. Möllers inställning var i linje med den allmänt rådande där varje insläppt migrant innebar att ett stort antal skulle komma efter. I takt med att krisen fördjupades från 1938 blev politiken därför ännu mer restriktiv.

Gemensamt för alla europeiska stater var att de inte ville ta något ekonomiskt ansvar för flyktingarna. Det fanns inga avsatta anslag och det fanns ingen uppbyggd beredskap från staternas sida. Så var det även i Sverige fram till 1939. För att få stanna krävdes att flyktingarna kunde visa att de klarade sig själva. Kunde flyktingen inte visa på egna tillgångar eller att han fått arbete, så var beviljat understöd från någon hjälporganisation enda vägen.

1938-39 blev flyktingfrågan allt mer akut. I den Svenska regeringen fanns insikten att troligen hela den tyska judiska befolkningen och i ett senare skede även judarna i andra länder, främst 3,5 miljoner polska judar skulle bli tvungna att lämna. Det potentiella flyktingproblemet var enormt.

Vid en internationell konferens i Evian 1938, lyfte den svenska regeringen att NF borde försöka lösa frågan med judarna genom emigration till ett land utanför Europa. Framför allt ansågs Madagaskar vara ett alternativ. Det var även något som i andra sammanhang lyfts fram även av Nazityskland. Inom den tyska förvaltningen som skulle utreda lösningar på "judefrågan" var Madagaskarspåret med ända tills besluten togs om "den slutgiltiga lösningen" 1941. I en rapport från konferensen till regeringen framfördes rädslan från de europeiska staterna för att skapa antisemitism i länder där det tidigare inte funnits någon "judefråga". Den nazistiska utdrivningspolitiken syftade delvis till att skapa antisemitism i andra länder.

Under mellankrigstiden hade flyktingar inga rättigheter. Det var uteslutande staterna som hade rätt, om de så önskade, att ge asyl. Framför allt syftade flyktingbegreppet på "politiska flyktingar". I Sverige tolkades detta begrepp snävt. Det var personer som hotades av straff för sina politiska handlingar som avsågs. Efter Hitlers maktövertagande vidgades det till personer som riskerade förföljelse för sina politiska åsikter. Men att bli förföljd på grund av sin ras var inte ett flyktingskäl. Judarnas upplevelser med systematiskt våld och exkludering ur samhället togs inte på allvar.

Otto Ullman kom som kvotflykting 1939
För att hålla antalet flyktingar nere infördes kvoter för flyktingar av olika kategorier. Idén med kvoterna var att flyktingar som kom skulle söka sig vidare till andra länder och då öppna upp plats för nya. Kvoterna var helt oavhängiga de flyendes flyktbehov och inriktade på genomströmning. Exempelvis fanns det en för 300 judar som ville lära sig jordbruk för vidare utvandring till Palestina och en för 500 barn vars föräldrar rest till USA så att barnen sedan kunde komma efter.

I urvalet av vilka flyktingar som fick komma hade de politiska flyktingarna högst prioritet - oftast män och framför allt socialdemokrater. Judarna ansågs inte utsatta för politisk förföljelse och kommunisterna sågs som opålitliga. Man har kunnat visa att tjänstemännen särbehandlade judar och skilde ut dem i en egen kategori, där t.ex. dokument markerades med (m) för mosaisk.

Praktiken att skilja ut judar i myndighetsutövningen fick en ännu obehagligare vändning efter Österrikes "anschluss" till Nazityskland 1938. Flera tusen judar flydde införandet av Nürnberglagarnas hårda diskriminering. Några tusen kom till Schweitz och några hundra till Sverige. Då införde båda länderna visumtvång. Det var inget man egentligen ville, varken Sverige, Schweitz eller Tyskland. Knäckfrågan var judarna, och man gick därför med på att införa en J-stämpel i passen. Personer med J-stämpel behövde sedan särskilda tillstånd för att komma in i landet och visumtvånget kunde hävas. Men konsekvensen blev att både Schweitz och Sverige inkluderade Nürnberglagarnas kategorisering och diskriminering i sin egen myndighetsutövning.

Men vad berodde denna restriktivitet på? Vilka var skälen till att Sveriges regering och myndigheter hade en så negativ inställning till invandring och flyktingar, och i synnerhet judiska sådana. Dåtidens tänkande om folk och raser präglade Sverige, liksom de flesta andra europeiska nationer. Rasbiologins och eugenikens kvasivetenskap hade företrädare i hela västvärlden, men i Sverige var de särskilt framträdande. Därmed inte sagt att ens företrädarna för rasbiologin alla var nazister och ville göra sig av med raser som sågs som farliga eller mindre utvecklade. Snarare var det så att stereotyper baserade på ras var allmänt accepterade. Uppfattningen att Sverige gynnades av att vara etniskt homogent påverkade den restriktiva hållningen betydligt mer än en utbredd fientlighet mot andra raser. Undantag fanns såklart. Främst av dem var justitieministern och bondeförbundaren (nuvarande centern) K G Westman som i sina dagböcker gärna skrev antisemitiska reflektioner och uttalade hur "hysteriska" judarna blev när judeförföljelserna kom på tal.

Stereotypa beskrivningar om olika etniska grupper låg nära till hands i dåtidens tänkande, och om judarna fanns en spridd uppfattning om att de inte passade in i de länder där de levde. Att de var främmande för den nationella kulturen. Då kunde man lätt gå med på att det fanns judiskt problem, och att det behövde lösas. Att det fanns en "judefråga". Då hade antisemiterna tillåtits bestämma dagordningen för samtalet. I Sverige, som saknade en utbredd antisemitism, fanns ett utbredd uppfattning att ett ökat antal judiska flyktingar skulle leda till att antisemitismen stärktes och Sverige fick en "judefråga". Det var ett otrevligt politiskt scenarie som borde undvikas. Svaret var en restriktiv flyktingpolitik, i synnerhet riktad mot judarna.

Socialdemokratiska och liberala tidningar uttryckte under den här tiden en kluven och vacklande hållning i den flyktingpolitiska debatten. Samtidigt som man gång på gång betonade Sveriges humanitära ansvar, så påtalade man riskerna med att många flyktingar kom till landet. De argument som framförs handlar om en oro för ökad konkurrens på den svenska arbetsmarknaden och för ökande främlingsfientliga och antisemitiska strömningar.

Debatten skärps i en främlingsfientlig riktning under 1938 och 1939. Inom Högerpartiet och Bondeförbundet är den flyktingfientliga strömningen stark och ett antal fackförbund och andra intresseorganistioner understödjer sina egna intressen med rasistiska och främlingsfientliga argument. Inom studentrörelsen ökar motståndet mot de judiska flyktingarna, med sin famösa höjdpunkt i Uppsalas bollhus "protest mot judeimporten". Studenterna enades kring ett uttalande:
"Detta synes oss i detta läge vara en rätt och en plikt att som vår mening uttala att den naturliga medkänslan med andras lidande icke bör få leda till åtgärder som för Sveriges del måste skapa hittills okända problem av ödesdiger art."

Justitieministern K G Westmans partikamrater i bondeförbundet hörde till de hårdaste motståndarna mot den politik som fördes av regeringen som de skälva ingick i. De flyktingvänliga valde då att stödja den rådande politiken, som redan var mycket restriktiv, istället för att argumentera för en utvidgning av flyktingmottagandet. I en riksdagsdebatt 1943 lägger den flyktingvänlige socialdemokraten EGC Brandt korten på bordet: "Om vi tidigare än hösten 1941 något mera liberalt hade tagit emot judiska flyktingar, så skulle många ha räddats till livet. Det är högst sannolikt, att de nu är döda."