tisdag 12 maj 2015

Åsa Romson, Aschwitz och Sverige som humanitär stormakt.

70 år senare ligger referenser till andra världskriget nära
Svenska politiker har givit Sverige rollen som "Humanitär stormakt". Vi ger mest i bistånd per kapita i världen och vår flyktingpolitik är en av världens mest generösa. Så har det inte alltid varit. Fram till andra världskriget var Sveriges gränser stängda, och hur som helst sökte sig få till det fattiga emigrationslandet Sverige. Så länge drömmen om Amerika fanns och tycktes erbjuda obegränsade möjligheter var det inte hit människor på flykt sökte sig.

Under andra världskriget påbörjades en omsvängning. Efter att de norska judarna brutalt föstes iväg från sina hem av den regerande naziregimen och skickades iväg till vad många visste var en säker död (och också var det) vaknade det svenska politiska etablisemanget och insåg att de i humaniteterns namn inte längre kunde stå vid sidan av och se på. När turen kom till de danska judarna erbjöds de alla möjligheter att ta sig hit innan det nazistiska mordmaskineriet nådde dem. Raoul Wallenbergs skyddspass i Ungern och Folke Bernadottes vita bussar fortsatte att forma den svenska rollen i världen och självbilden av världens goda hjälpande hand. Denna identitet av "nationen som räddar", växte sig än starkare med socialdemokratins och framför allt Olof Palmes starka engagemang. Vänsterns starka solidaritetsrörelse för flyktingar, vars känslomässiga essens fångas i "Flickan och kråkan" av Mikael Wiehe, bidrog också till en allmän uppslutning kring "humanitetens ideal".

I den här traditionen verkar det Svenska miljöpartiet. Ur den passionerade känslan av orättvisa och medkänsla för de som flyr föds en känsla av att göra rätt. Att öppna sitt hjärta. Åsa Romsons uttalande i partiledardebatten igår (efter 11:55 min) där hon jämförde Aschwitz med den nuvarande flyktingkatastrofen på medelhavet visar hur passion går före tanke i den här frågan. Flyktingpolitiken kan inte diskuteras utan en svartvit polarisering i svart eller vitt. I ond eller god.

På många sätt är det rimligt att jämföra det systematiska och besinningslösa mördandet i Syrien enligt principer om vi och dom, med de principer Nazisterna ställde upp för att skilja ut ett dom på vilka hat och frustration kunde riktas. Men det var inte den jämförelsen Romson gjorde. Indirekt lade hon ansvaret på EU för de som dör på grund av desperation och cyniska flyktingsmugglare, och jämförde EU med Nazityskland. För det är EU:s regler som gör att det inte finns några lagliga vägar in i Europa och som tvingar folk i händerna på flyktingsmugglarna. Alltså jämför hon EU:s flyktingpolitik med nazisternas systematiska mordmaskin som kostade miljoner människor livet. Då har man dragit passionen för de utsatta så långt att man förlorat alla slags perspektiv och kastat all kunskap och känsla för proportioner överbord.


Professor emeritus i historia och författaren till "Att bo granne med ondskan", Klas Åmark,  förde i P1 morgon ett resonemang om rimligheten i att just Sverige har en så generös flyktingpolitik. Han menade att den stat som väljer att vara neutral och inte ta aktiv del i en militär kamp mot diktaturer, så som Sverige, rimligen bör ta ansvar på något annat sätt för situationen i världen. Då kan en generös flyktingpolitik vara en rimlig väg att gå. Ett i mitt tycke intressant argument bortom de känslomässiga eller ekonomiska som annars dominerar debatten.

Migrations och flyktingpolitiken är för mig inte bara en fråga om att rädda liv i en akut situation, eller ett ekonomiskt svar på problemen med ett demografiskt underskott. För mig är det ännu mer en fråga om personlig värdighet och om att kunna skapa ett vi som inkluderar alla människor som bor i Sverige.

Att de som flyr hit även har en möjlighet att skapa sig ett värdigt liv är otroligt viktigt både för dem själva och för Sverige som land. Grunden för ett värdigt liv är förmågan att försörja sig själv genom arbete och för immigranterna är detta perspektiv ännu mycket viktigare än för infödda svenskar. Att känna självrespekt och delaktighet är helt avgörande för att komma in i samhället. Endast då du känner dig accepterad kan du lära dig förstå och uppskatta det nya samhället fullt ut. Endast då blir landet du hamnat i; "the land of hopes and dreams".

Utan arbete uppstår lätt en ond cirkel där även immigranternas barn känner att "det här samhället är inte för mig". Att inte känna delaktighet genom inkludering på arbetsmarknaden skapar stora problem. Jag tycker det är en fråga som måste kopplas till migrationen. En väldigt stor immigration skapar inte problem framför allt för de vita svenskar som bott här i generationer, utan för de som redan har en svag ställning i samhället och på arbetsmarknaden. Utifrån de priviligierades perspektiv är det lätt att vara en god humanist och hjälpa ännu en flykting. Det är svårare att känna sig lika god då man ska hantera ansvaret för skapandet av en etnifierad underklass.

Läs även GP idag där statsvetaren Björn Werner ställer frågan vad för slags samhällsmodell den svenska vänstern ser framför sig när immigrationen och integrationsproblemen ser ut som de gör. En berättigad fråga.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar