tisdag 26 maj 2015

Förutsäger historiker framtiden i den andra maskinåldern?

Ingenting tycks omöjligt i den andra maskinåldern. Den tid vi nu befinner oss i och ännu bara sett början på. Stora saker har hänt och ännu större är att vänta. När den första maskinåldern började i och med tämjandet av ångkraften och med den ersättandet av muskelkraften, så började den andra maskinåldern med att mikro chipet började ersätta tankekraften. Den här utvecklingen har de senaste årtiondena gått i en rasande hastighet och den väntas öka.

Om "Den andra maskinåldern - arbete, utveckling och välstånd i en tid av lysande teknologi" (2014) skriver Erik Brynjolfsson och Andrew Mcafee. De beskriver de enorma digitala framstegen i vår tid och vilka konsekvenser den nya maskinåldern får för ett allt mer globalt integrerat samhälle.

Den nya tekniken leder bland annat till en ständigt ökande kapacitet att processa data och till allt mer avancerade algoritmer och olika former av artificiell intelligens (AI). I synnerhet när det gäller databehandling förflyttas gränserna för det möjliga ständigt framåt. Sådant som för tio år sedan sågs som en omöjlig tanke, t.ex. det i boken flitigt använda exemplet självkörande bilar, är teknologi som nu är fullt utvecklad och bara väntar på ett komersiellt genombrott. Allt beror på den exponentiella utveckling  där världens nya datorer fördubblar sin kapacitet var 18:e månad.

Jag kan inte hjälpa att fundera kring vad detta kan komma att innebära för historikerna. Kan detta innebära återkomsten av en positivistisk historiesyn. Kanske kan det mänskliga samhällets utveckling fångas i en avancerad algoritm på samma sätt som klimatforskarnas allt mer exakta väder och klimatmodeller. Kanske kan vi med datorernas hjälp på riktigt lära oss av historien, utan att som de flesta seriösa historiker gör, ständigt lägga till brasklappar om att varje tid är ny och med sina egna unika förutsättningar. Historiker är generellt idag mycket försiktiga med att hävda att deras kunskaper är viktiga när beslut inför framtiden ska tas. Det dåliga självförtroendet bland dem som borde kunna mest om vart vi är på väg är endemiskt. Historikerna har gått i en självpåtagen exil från nutiden och nutidens frågor om framtiden och därmed gjort sig allt mer irrelevanta i sin samtid.

Innebär kanske den andra maskinålderns tekniska möjligheter att historiker på riktigt kan fullfölja sin mission som de främsta uttolkarna av TIDEN? Kan digitalisering av den ansamlade historiska kunskapsmängden, artificiell intelligens och avancerade datorlogaritmer göra historikerna till prognosmakare i framtidsförutsägelser?

Med tillräckligt avancerade algoritmer bör man kunna förutsäga de mänskliga samhällenas väg mot framtiden, precis som klimatmodellerna år för år blir allt mer exakta. Förhållandet mellan klimat och väder påminner mycket om de mänskliga samhällenenas regelbundenheter och oregelbundheter. Grundläggande svårförändrade förhållanden (eller på historiska: "la loungue duree") i mänskliga samhällen påminner om klimatets regelbundheter, medan vädrets oförutsägbara fluktuationer påminner om händelsehistorien inom de mänskliga samhällena. Skillnaden är att i historien påverkar vädret ibland klimatet. Mänsklig handling och historiska händelser påverkar de långa linjernas historia.

Tiden är kontinuerlig. Det som är nu idag är imorgon historia. Det är en absolut felsyn att historia är något som börjar på ett visst avstånd från nutiden. Historia är också det som hände igår. Historia kan också var en historia (I engelskan är det samma ord). Den historien har inte ett slut, den är en ständigt pågående process där dåtid, nutid och framtid utgör en helhet.

Kanske kan avancerade datormodeller hjälpa historikerna att lösa den svåra frågan kring vad som driver förändring i de mänskliga samhällena. Är det strukturer eller aktörer. Kanske kan de av historikerna missaktade enskilda aktörerna återfå en plats i ljuset som förändringens drivkraft. Kanske kan modellerna bevisa den enskilda aktörens oändliga utbytbarhet.

Kan AI hjälpa oss att se mönstren i historien och därigenom skapa trovärdiga modeller för den nästan onämnbara tanken, historikernas motsvarighet till den heliga graal - tanken om att kunna förutsäga framtiden. Kanske kan det liknas vid en väderprognos. Tänk den fasta nyhetspunkten i Aktuellt med veckans historikerprognos. Trovärdig på kort sikt, men allt mer dimmig längre in i framtiden. Men där de stora utvecklingslinjerna är mer eller mindre konstanta. Den västerländska civilisationen kan liknas vid golfströmmen, den ryska autokratiska traditionen vid de kontinentala högtrycken.

Den akademiska historieskrivningens stora dilemma är att den av nödvändighet måste sysselsätta sig med ett mycket smalt utsnitt av vad som hänt. Förhoppningsvis bidrar denna lilla bit till en bredare förståelse av ett större skeende eller en förändringsprocess. Men tänk om man kunde plocka in ALLA teoretiska modeller, ALLA ämnen som historikerna sysselsätter sig med i EN mycket komplex självlärande algoritm som kan förutse de mänskliga samhällenas förändring.

Risken är att den blir allt för statisk, precis som Marx deterministiska historiesyn, men rätt utformad och använd kan den ge allt mer exakta prognoser för en trolig utveckling. Till exempel skulle man kunna förutse sannolikheten för att extrema rörelser så som nazisterna, eller för den delen IS idag, skulle skaffa sig makt. Förutsättningarna i båda fallen var på helt olika sätt oerhört gynnsamma, men kunde ha undvikits med en mer rationellt utformad politik - grundad i historiska lärdomar.

Uppdatering den 22 augusti 2015:

Kanske har det redan hänt. Men det blev som väntat inte en historiker utan en person med djupgående kunskap om datormodeller och kapitalismens sätt att fungera (ekonomi kallas det visst). Modellen för att förutse framtiden har skapats av Martin Armstrong. I oktober förutser han en big bang för staternas skulder. Se dokumentären om honom på svt-play.
http://www.svtplay.se/video/3186356/dox-the-forecaster/dox-the-forecaster-avsnitt-1

Se även hans hemsida: www.armstrongeconomics.com/

Vad tror insatta makroekonomer tror om hans teori: https://www.quora.com/What-do-economists-think-of-Martin-Armstrong-and-the-documentary-The-Forecaster

fredag 22 maj 2015

Surf-Jens om Biaritz och vågsurfingens historia



För precis ett år sedan var jag och 20 andra sköna typer i Biarritz vid den franska atlantkusten. Här i botten av Biscaya bryts vågorna bättre än på nästan alla andra ställen i Europa och den gamla semesterstaden för Paris kulturelit har blivit till ett Mecka för surfing i Europa. Vi hade några dagar på oss att lära oss den knepiga konsten att fånga en våg stående på en bräda. De flesta av oss var helt gröna och många tog hellre en extra öl i solen än att kämpa med de klena vågor vi fick att jobba med, men ändå. Vibben var fantastisk.

Uteplatsen där Jens höll sin föreläsning om stil.
Jens Holmer från Surfakademin visade i trädgården till den fantastiska gamla villan vi lyckades komma över, grunden för stil. På en surfbräda alltså. Och så fick vi en liten, men fantastisk historielektion. Om surfing. Om Biarritz. Och om solbrännan som modefenomen.

Det började med Duke Kahanamoku. På Hawaii, med sina extremt gynnsamma förutsättningar för vågor, hade befolkningen surfat i tusen år. Med kanoter. På långa platta träbrädor. Men så blev ögruppen en del av USA och en dag för ungefär 100 år sedan ställde den unge inbitne surfaren Duke upp i en simtävling i Honolulus hamn, och slog världsrekordet på 100 yards (91 m) med fyra sekunder. Han blev medlem i USA:s olympiska simtrupp och vann OS-guld i Stockholmsolympiaden 1912, både på 100 meter frisim och med stafettlaget. Efter första världskriget vann han även 1920 och kom tvåa 1924. Men mer än något annat var han surfare. Mellan simtävlingarna åkte han världen över och visade upp sina skills. Simningen förstås, men med sig hade han också alltid sin extremt långa och tunga traditionella surfbräda av trä. Med Duke:s enträgna propagerande började surfingen sprida sig över världen.



Hotel du Palais, Biarritz
Till Biarritz spred sig surfingen långt senare, men numera är det hit de flesta av de bästa, och alla som bara vill prova surfing i Europa, söker sig. Biarritz har en historia ända sedan medeltiden, men det var under 1800-talet som folk började finna vägen hit för havets och den rena luftens skull. När Frankrikes sista kejsarinna Eugenie byggde sin sommarvilla, nu Hotel de Palais, vid den stora stranden i Biarritz, tog vallfärdandet till fart på allvar. Eugenie var en skönhet och en modeikon under 1850 och 60-talen, och de rika spenderade gärna sina somrar här i hennes närhet. Villan/palatset som blev hotell har naturligvis formen av ett E. Numer är det ett Frankrikes lyxigaste hotell.

The crew
Jens förklarade också hur Eugenie var först med att göra solbrännan populär. Tidigare skulle alla aristokrater, eller andra som tillhörde samhällets elit, odla sin blekhet. Solbränna förknippades med de lägre klasserna som tvingades arbeta i solen. Blekheten hos adeln och eliten var därför ett sätt att markera sin ställning i samhället. Men Eugenie gillade att solbada och spred alltså, enligt Jens, ett nytt ideal. Man kan därför säga att Eugenie lade grunden för att den solbrände surfaren ses som en dude hela dagen och inte som en hopplös looser.

tisdag 12 maj 2015

Åsa Romson, Aschwitz och Sverige som humanitär stormakt.

70 år senare ligger referenser till andra världskriget nära
Svenska politiker har givit Sverige rollen som "Humanitär stormakt". Vi ger mest i bistånd per kapita i världen och vår flyktingpolitik är en av världens mest generösa. Så har det inte alltid varit. Fram till andra världskriget var Sveriges gränser stängda, och hur som helst sökte sig få till det fattiga emigrationslandet Sverige. Så länge drömmen om Amerika fanns och tycktes erbjuda obegränsade möjligheter var det inte hit människor på flykt sökte sig.

Under andra världskriget påbörjades en omsvängning. Efter att de norska judarna brutalt föstes iväg från sina hem av den regerande naziregimen och skickades iväg till vad många visste var en säker död (och också var det) vaknade det svenska politiska etablisemanget och insåg att de i humaniteterns namn inte längre kunde stå vid sidan av och se på. När turen kom till de danska judarna erbjöds de alla möjligheter att ta sig hit innan det nazistiska mordmaskineriet nådde dem. Raoul Wallenbergs skyddspass i Ungern och Folke Bernadottes vita bussar fortsatte att forma den svenska rollen i världen och självbilden av världens goda hjälpande hand. Denna identitet av "nationen som räddar", växte sig än starkare med socialdemokratins och framför allt Olof Palmes starka engagemang. Vänsterns starka solidaritetsrörelse för flyktingar, vars känslomässiga essens fångas i "Flickan och kråkan" av Mikael Wiehe, bidrog också till en allmän uppslutning kring "humanitetens ideal".

I den här traditionen verkar det Svenska miljöpartiet. Ur den passionerade känslan av orättvisa och medkänsla för de som flyr föds en känsla av att göra rätt. Att öppna sitt hjärta. Åsa Romsons uttalande i partiledardebatten igår (efter 11:55 min) där hon jämförde Aschwitz med den nuvarande flyktingkatastrofen på medelhavet visar hur passion går före tanke i den här frågan. Flyktingpolitiken kan inte diskuteras utan en svartvit polarisering i svart eller vitt. I ond eller god.

På många sätt är det rimligt att jämföra det systematiska och besinningslösa mördandet i Syrien enligt principer om vi och dom, med de principer Nazisterna ställde upp för att skilja ut ett dom på vilka hat och frustration kunde riktas. Men det var inte den jämförelsen Romson gjorde. Indirekt lade hon ansvaret på EU för de som dör på grund av desperation och cyniska flyktingsmugglare, och jämförde EU med Nazityskland. För det är EU:s regler som gör att det inte finns några lagliga vägar in i Europa och som tvingar folk i händerna på flyktingsmugglarna. Alltså jämför hon EU:s flyktingpolitik med nazisternas systematiska mordmaskin som kostade miljoner människor livet. Då har man dragit passionen för de utsatta så långt att man förlorat alla slags perspektiv och kastat all kunskap och känsla för proportioner överbord.


Professor emeritus i historia och författaren till "Att bo granne med ondskan", Klas Åmark,  förde i P1 morgon ett resonemang om rimligheten i att just Sverige har en så generös flyktingpolitik. Han menade att den stat som väljer att vara neutral och inte ta aktiv del i en militär kamp mot diktaturer, så som Sverige, rimligen bör ta ansvar på något annat sätt för situationen i världen. Då kan en generös flyktingpolitik vara en rimlig väg att gå. Ett i mitt tycke intressant argument bortom de känslomässiga eller ekonomiska som annars dominerar debatten.

Migrations och flyktingpolitiken är för mig inte bara en fråga om att rädda liv i en akut situation, eller ett ekonomiskt svar på problemen med ett demografiskt underskott. För mig är det ännu mer en fråga om personlig värdighet och om att kunna skapa ett vi som inkluderar alla människor som bor i Sverige.

Att de som flyr hit även har en möjlighet att skapa sig ett värdigt liv är otroligt viktigt både för dem själva och för Sverige som land. Grunden för ett värdigt liv är förmågan att försörja sig själv genom arbete och för immigranterna är detta perspektiv ännu mycket viktigare än för infödda svenskar. Att känna självrespekt och delaktighet är helt avgörande för att komma in i samhället. Endast då du känner dig accepterad kan du lära dig förstå och uppskatta det nya samhället fullt ut. Endast då blir landet du hamnat i; "the land of hopes and dreams".

Utan arbete uppstår lätt en ond cirkel där även immigranternas barn känner att "det här samhället är inte för mig". Att inte känna delaktighet genom inkludering på arbetsmarknaden skapar stora problem. Jag tycker det är en fråga som måste kopplas till migrationen. En väldigt stor immigration skapar inte problem framför allt för de vita svenskar som bott här i generationer, utan för de som redan har en svag ställning i samhället och på arbetsmarknaden. Utifrån de priviligierades perspektiv är det lätt att vara en god humanist och hjälpa ännu en flykting. Det är svårare att känna sig lika god då man ska hantera ansvaret för skapandet av en etnifierad underklass.

Läs även GP idag där statsvetaren Björn Werner ställer frågan vad för slags samhällsmodell den svenska vänstern ser framför sig när immigrationen och integrationsproblemen ser ut som de gör. En berättigad fråga.