tisdag 16 september 2014

De desillusionerades seger

Det som hände i valet i förrgår innebär ett historiskt skifte i Svensk politik. Något efter svenska förhållanden helt nytt. Det politiska landskapet är mer splittrat än någonsin. Socialdemokraterna måste bli ett tydligare samarbetsparti och lämna bakom sig tiden då de regerade själva. Och aldrig, aldrig, har ett uppstickarparti fått en så ojämförligt stor framgång som Sverigedemokraterna. Alla partier förutom SD har mer eller mindre reducerats till sina kärnväljare.

Sverigedemokraternas framgångar är ett nederlag för alla de etablerade politiska partierna, för media som med sin agendasättande makt format valrörelsen och för alla opinionsinstitut som kapitalt misslyckades med att fånga väljaropinionen. Media har lutat sig hårt mot dessa institut, mot statsvetenskapens alla mätningar och visat en fullständig oförmåga att uppfatta det utbredda missnöjet i ett Sverige där väldigt många förlorat framtidstron.

Ingenstans har jag läst en mer humanistisk ingång på valet. Ingen har varit ute och intervjuat människor. Ingenstans har man försökt stanna upp och lyssna. Istället har man drivit en opinionsbildande och mästrande över-huvudet-på-folket-retorik, där man försökt övertyga folk om att "stå upp för människovärdet". I media och bland politiker målas upp en bild av att det är någon annanstans som SD:s väljare finns. De är de misslyckade arbetslösa och sjukskrivna, skåningarna, folk på landsbygden, de outbildade, arbetarna i lo-kollektivet, de kallhjärtade, men faktum är att de har ett brett stöd, bland unga och gamla, från vänster till höger, i städerna och storstäderna och på landet.

Visst finns det grupper där sverigedemokraterna är små. Framförallt inom en urban medelklass, samma urbana medelklass som gynnats så oerhört av alliansen, samma urbana medelklass som alltid kommer att klara sig bra, oavsett vem som har den politiska makten, samma medelklass som alla partier jagar för att det är deras lättfotade röster som avgör vem som får regera. Alla de som idag står som frågetecken, och lite skräckslaget och yrvaket undrar vad som f_n hände igår. Medelklassen där jag själv ingår. Det är dags att vakna!

Valet avgjordes inte av mittenväljarna. Valet avgjordes av de som inte syns. De på landet. De i småstäderna. De i förorterna. Eller ja, kanske alla utanför storstädernas och framför allt Stockholms urbana medel och överklass. De som blivit så ohyggligt osynliggjorda i det nät av mediakanaler som rikspolitikerna spunnits in i och som tvingat politikerna till ett evigt debatterande och förenklande. En media som bara ser här och nu. Som aldrig ser de stora linjerna och som är så snuttifierad så att alla diskussioner om de stora långsamma men historiskt obönhörliga strukturella förändingarna som pågår, och hur partierna ska förhålla sig till dem, blir helt omöjliga. Arbetsmarknadens stora postindustriella förändring, urbaniseringen och avfolkningen av landsbygden, de stora miljöfrågorna, digitaliseringens konsekvenser (inte minst för media), Sveriges plats i världsordningen, det flytande globala kapitalet, är bara några av de frågor som borde ha diskuterats. Partierna borde ha avkrävts svar som handlar om framtiden, inte bara nu och fyra år framöver, utan om framtiden för Sverige, för våra barn och barnbarn, om ideologiska visioner om deras framtidsplaner.

Reinfeldt har till exempel aldrig fått frågorna eller svarat på vilket Sverige det var han såg framför sig när han drastiskt ökade utbudet av arbetskraft på arbetsmarknaden genom att "göra det lönsamt att arbeta" utan att skapa jobb till dessa människor som fått det allt tuffare "att gå på bidrag" och samtidigt, i den ökande konkurrensen om jobben (ja, det blir det när den procentuella arbetslösheten går upp!) fått det än svårare att få ett jobb. Alla dessa människor struntar fullständigt i överskottsmål och stabila statsfinanser när deras egna finanser går med ständigt underskott. Dessutom har han mage att be dessa människor att "öppna sina hjärtan" för fler människor som ska konkurrera om jobben. Eller kanske riktade han sin uppmaning till den medelklass som redan har det bra? Var är jobben som Alliansen lovade? Detta är orsaken till Moderaternas fiaskoval. Detta är orsaken till att tidigare moderatväljare hoppar strömhopp i famnen på Sverigedemokraterna.

Medias snuttifiering och brist på perspektiv kanske är en produkt av den omstrukturing som digitaliseringen tvingat dem till, men konsekvensen har blivit att alla ska göra samma sak. Samma debatter, samma förenklingar, samma slags frågor, som bygger på samma undersökningar där statsvetare genom enkäter rankar vilka frågor väljarna tycker är viktiga (mäter dessa undersökningar framtidstro?). Jag är en mycket politiskt intresserad person, men när valrörelsen gick in i sista veckan orkade jag inte mer. Fullständig intellektuell död.

Att så många, trots Alliansens fiasko i den fråga som är central i alla svenska val, inte valde ett alternativ till vänster kan bara tolkas som ett uttryck för desillusionering inför politikens möjligheter. Tranineeplatser i offentlig sektor som en lösning känns nog för många endast som ett dåligt skämt. Sedan 90-talskrisen och omstruktureringen av den svenska ekonomiska politiken (fristånde riksbank med inflationsmål über alles) så har arbetslösheten bitit sig fast oavsett vilka politiker som styr. "Stabila statsfinanser" har blivit ett politiskt mantra.  Det rådande ekonomisktpolitiska paradigmet ifrågasätts trots det aldrig. Till och med i USA har centralbanken fått ett mål om att bekämpa arbetslösheten när den sätter styrräntan. I Sverige är det bara inflationen (och möjligen medelklassproblemet med de skenande bostadspriserna!?) som styr räntan.

Nu är det verkligen hög tid att tänka om. Sluta gulla med medelklassen och tag tag i de verkliga utmaningarna. Alla andra länder har en fastighetsskatt. Varför inte vi? I andra länder ger man pensionärer skatterabatter? Varför inte vi? Varför är det synd om de som arbetar i Sverige? Varför ska vi gynnas, vi som tillhör världens globala överklass? Vi som kan unna oss allt, måste vi kunna unna oss mer? Varför ska vi få rida rida på en bostadsbubbla och bli miljonärer, medan vi segregerar oss bort från alla problemområden. Bort från alla besvärliga invandrare. Bort från alla besvärliga skolor med "dåligt rykte". I Sverige måste skapas en vi-känsla, snarast, och vi vet alla att den inte finns hos sverigedemokraterna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar