fredag 26 september 2014

"Hakkorset och halvmånen" - hur antisemitismen kom till mellanöstern

I Mellanöstern är antisemitism accepterad och spridd. Nidbilder av juden och hans konspiratoriska, giriga och illasinnade läggning är djupt integrerad i alla de länder som omger Israel. Faktum är att här lever den nazityska propagandabilden av judarna fortfarande i högsta välmåga. Med sitt ursprung i de sekulära regimerna i Syrien och Egypten har den spridit sig och blivit en integrerad del av den islamistiska ideologin. Judarna som fiendebild har fyllt en viktig funktion för att ena nationer och organisationer. Genom demoniserande propaganda kan ofrihet, brist på ekonomisk utveckling och egna tillkortakommanden och misslyckanden skylas över. Hur den nazistiska propagandan efter andra världskriget hittade ny jordmån i Mellanöstern berättar Niclas Sennerteg i sin helt nyutkomna bok "Hakkorset och halvmånen".

Det började med den enkla ekvationen om tillgång och efterfrågan. När andra världskriget var slut och vidden av förintelsen av Europas judar stod klar, fick sionismen vatten på sin kvarn. Israel bildades men hamnade direkt i konflikt med sina grannar. Den nybildade statens främsta fiender var Egypten och Syrien (och Jordanien), men båda dessa stater var präglade av djupt korrumperade eliter, ineffektiv ledning och av en beroendeställning till kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike. Efter att Israel förklarats som en självständig stat 1948 attackerade grannländerna omgående, men åkte på ett förnedrande nederlag mot en mer välorganiserad och välmotiverad fiende.

Både den egyptiska och syriska statsledningen förstod att deras arméer behövde moderniseras om de skulle kunna bli av med den nya statsbildningen. Och de visste var de bästa experterna stod att finna. Dessutom var de numera arbetslösa. Västtyskland tilläts inte ha någon armé och en hel generation av värdens främsta krigare, det hade inte minst Rommels manövrerande i Nordafrika visat, stod arbetslösa. Den första som anställdes var Wilhelm Voss, en tidigare höjdare inom den nazistiska rustningsindustrin. Han blev spindeln i nätet för de inviter som sedan förde en lång rad militära och andra rådgivare till Egypten under 1950-talet.

Så kom det sig att bara några år efter krigsslutet så befann sig en stor mängd före detta militärer från Wehrmacht i Kairo, varav den främste var genaral Wilhelm Farmbacher, för att hjälpa Egypten att modernisera sin armé. Det är via Fahrmbachers opublicerade memoarer och andra dokument, återfunna på ett tyskt antikvariat, som Sennerteg målar upp sin historia. Gruppen med militära rådgivare växte och i hasorna av dessa flockades även mer belastade individer. Nazister från Gestapo och SS erbjöds en trygg fristad undan rättvisan och jobb i den egyptiska staten.

Den mycket kontroversielle Stormuftin av Jerusalem.
I en lyxvilla, inte långt från generalen bodde den beryktade före detta stormuftin av Jerusalem. I villan tog stormuftin emot en strid ström av besökare; "arabiska politiker, muslimska religiösa ledare, journalister, nynazister och krigsförbrytare". Stormuftin gödde ett glödande hat mot Israel och judarna. Under kriget hade han verkat från Berlin i ett djupgående samarbete med nazisterna, och med att sprida propaganda via radio över Mellanöstern. Sennerteg berättar om hur det via stormuftin, och senare efter militärkuppen då Nasser trädde fram som Egyptens ledare, även direkt via den nazistiska agitatorn Johann von Leers, gavs spridning för en strid ström antisemitisk propaganda från Egypten. Propagandakriget bedrevs naturligvis som en del av konflikten mellan Israel och den omgivande arabvärlden, men har fått till följd att antisemitismen blivit djupt rotad i befolkningen i de länder som varit Israels fiender.

För Västtyskland, som ville göra upp med sitt nazistika arv, var den tyska kollonin i Kairo en ständig källa till pinsamheter. Samtidigt som man gjorde upp med Israel om ett omfattande ekonomiskt skadestånd för förintelsen så var man mycket mån om Tysklands traditionellt goda relationer till arabvärlden, för kunna främja handelsintressen och bygga upp den egna ekonomin. Samtidigt fanns det fortfarande under 1950 och 60-talet många före detta nazister på höga poster inom utrikesförvaltning, underrättelsetjänsten mm. som mer än gärna underlättade för Israels fiender och hjälpte gamla kamrater. Vid den här tiden hade Tyskland, på många håll i samhället, mindre än halvhjärtat gjort upp med nazismen.

Istället överskuggades allt av "det kalla krigets" logik. Boken utspelar sig i denna kontext och är i mångt och mycket en berättelse om spioner och om hur ljusskygga existenser här kunde finna en plats. Inte sällan utnyttjades fd. nazister (som pålitliga antikommunister) som agenter för CIA och för den tyska underrättelsetjänsten BD. Det är också en berättelse om kolonial frigörelse och om hur Egypten efter Suezkrisen 1956 till sist blev helt fria från Storbritanniens koloniala ok. Det var också det kalla krigets kontext som till sist gjorde tyskarna överflödiga i Egypten när Nasser knöt allt starkare band till Sovjetunionen. Kvar blev en giftig propaganda och en judehets som via Mellanösterns oroshärdar även tagit sig till Sverige, men som framför allt misstänkliggör varje arabisk ledare som vill förhandla med Israel, och bidrar till att omöjliggöra en förhandlingslösning på Israel-Palestinakonflikten.

Radiointervju med Sennerteg på SR P4

tisdag 16 september 2014

De desillusionerades seger

Det som hände i valet i förrgår innebär ett historiskt skifte i Svensk politik. Något efter svenska förhållanden helt nytt. Det politiska landskapet är mer splittrat än någonsin. Socialdemokraterna måste bli ett tydligare samarbetsparti och lämna bakom sig tiden då de regerade själva. Och aldrig, aldrig, har ett uppstickarparti fått en så ojämförligt stor framgång som Sverigedemokraterna. Alla partier förutom SD har mer eller mindre reducerats till sina kärnväljare.

Sverigedemokraternas framgångar är ett nederlag för alla de etablerade politiska partierna, för media som med sin agendasättande makt format valrörelsen och för alla opinionsinstitut som kapitalt misslyckades med att fånga väljaropinionen. Media har lutat sig hårt mot dessa institut, mot statsvetenskapens alla mätningar och visat en fullständig oförmåga att uppfatta det utbredda missnöjet i ett Sverige där väldigt många förlorat framtidstron.

Ingenstans har jag läst en mer humanistisk ingång på valet. Ingen har varit ute och intervjuat människor. Ingenstans har man försökt stanna upp och lyssna. Istället har man drivit en opinionsbildande och mästrande över-huvudet-på-folket-retorik, där man försökt övertyga folk om att "stå upp för människovärdet". I media och bland politiker målas upp en bild av att det är någon annanstans som SD:s väljare finns. De är de misslyckade arbetslösa och sjukskrivna, skåningarna, folk på landsbygden, de outbildade, arbetarna i lo-kollektivet, de kallhjärtade, men faktum är att de har ett brett stöd, bland unga och gamla, från vänster till höger, i städerna och storstäderna och på landet.

Visst finns det grupper där sverigedemokraterna är små. Framförallt inom en urban medelklass, samma urbana medelklass som gynnats så oerhört av alliansen, samma urbana medelklass som alltid kommer att klara sig bra, oavsett vem som har den politiska makten, samma medelklass som alla partier jagar för att det är deras lättfotade röster som avgör vem som får regera. Alla de som idag står som frågetecken, och lite skräckslaget och yrvaket undrar vad som f_n hände igår. Medelklassen där jag själv ingår. Det är dags att vakna!

Valet avgjordes inte av mittenväljarna. Valet avgjordes av de som inte syns. De på landet. De i småstäderna. De i förorterna. Eller ja, kanske alla utanför storstädernas och framför allt Stockholms urbana medel och överklass. De som blivit så ohyggligt osynliggjorda i det nät av mediakanaler som rikspolitikerna spunnits in i och som tvingat politikerna till ett evigt debatterande och förenklande. En media som bara ser här och nu. Som aldrig ser de stora linjerna och som är så snuttifierad så att alla diskussioner om de stora långsamma men historiskt obönhörliga strukturella förändingarna som pågår, och hur partierna ska förhålla sig till dem, blir helt omöjliga. Arbetsmarknadens stora postindustriella förändring, urbaniseringen och avfolkningen av landsbygden, de stora miljöfrågorna, digitaliseringens konsekvenser (inte minst för media), Sveriges plats i världsordningen, det flytande globala kapitalet, är bara några av de frågor som borde ha diskuterats. Partierna borde ha avkrävts svar som handlar om framtiden, inte bara nu och fyra år framöver, utan om framtiden för Sverige, för våra barn och barnbarn, om ideologiska visioner om deras framtidsplaner.

Reinfeldt har till exempel aldrig fått frågorna eller svarat på vilket Sverige det var han såg framför sig när han drastiskt ökade utbudet av arbetskraft på arbetsmarknaden genom att "göra det lönsamt att arbeta" utan att skapa jobb till dessa människor som fått det allt tuffare "att gå på bidrag" och samtidigt, i den ökande konkurrensen om jobben (ja, det blir det när den procentuella arbetslösheten går upp!) fått det än svårare att få ett jobb. Alla dessa människor struntar fullständigt i överskottsmål och stabila statsfinanser när deras egna finanser går med ständigt underskott. Dessutom har han mage att be dessa människor att "öppna sina hjärtan" för fler människor som ska konkurrera om jobben. Eller kanske riktade han sin uppmaning till den medelklass som redan har det bra? Var är jobben som Alliansen lovade? Detta är orsaken till Moderaternas fiaskoval. Detta är orsaken till att tidigare moderatväljare hoppar strömhopp i famnen på Sverigedemokraterna.

Medias snuttifiering och brist på perspektiv kanske är en produkt av den omstrukturing som digitaliseringen tvingat dem till, men konsekvensen har blivit att alla ska göra samma sak. Samma debatter, samma förenklingar, samma slags frågor, som bygger på samma undersökningar där statsvetare genom enkäter rankar vilka frågor väljarna tycker är viktiga (mäter dessa undersökningar framtidstro?). Jag är en mycket politiskt intresserad person, men när valrörelsen gick in i sista veckan orkade jag inte mer. Fullständig intellektuell död.

Att så många, trots Alliansens fiasko i den fråga som är central i alla svenska val, inte valde ett alternativ till vänster kan bara tolkas som ett uttryck för desillusionering inför politikens möjligheter. Tranineeplatser i offentlig sektor som en lösning känns nog för många endast som ett dåligt skämt. Sedan 90-talskrisen och omstruktureringen av den svenska ekonomiska politiken (fristånde riksbank med inflationsmål über alles) så har arbetslösheten bitit sig fast oavsett vilka politiker som styr. "Stabila statsfinanser" har blivit ett politiskt mantra.  Det rådande ekonomisktpolitiska paradigmet ifrågasätts trots det aldrig. Till och med i USA har centralbanken fått ett mål om att bekämpa arbetslösheten när den sätter styrräntan. I Sverige är det bara inflationen (och möjligen medelklassproblemet med de skenande bostadspriserna!?) som styr räntan.

Nu är det verkligen hög tid att tänka om. Sluta gulla med medelklassen och tag tag i de verkliga utmaningarna. Alla andra länder har en fastighetsskatt. Varför inte vi? I andra länder ger man pensionärer skatterabatter? Varför inte vi? Varför är det synd om de som arbetar i Sverige? Varför ska vi gynnas, vi som tillhör världens globala överklass? Vi som kan unna oss allt, måste vi kunna unna oss mer? Varför ska vi få rida rida på en bostadsbubbla och bli miljonärer, medan vi segregerar oss bort från alla problemområden. Bort från alla besvärliga invandrare. Bort från alla besvärliga skolor med "dåligt rykte". I Sverige måste skapas en vi-känsla, snarast, och vi vet alla att den inte finns hos sverigedemokraterna.

måndag 1 september 2014

Stridens skönhet och sorg 1914 - Början på slutet för det ärorika kriget

"Fronten. Kriget. De är mytiska begrepp i Udo Krafts inre. Men de står inte för hot och förstörelse, eller smärta och förintelse. Eller ens för äventyr och upplevelser. I hans strängt idealistiska föreställningsvärld står de istället för ett löfte om styrka och förvandling, lojalitet och osjälvisk gemenskap, ett tillfälle ätt få gömma sig själv, ja offra sig, för något större och viktigare - Folket, Fäderneslandet, Tyskland - och genom detta offer upptas i detta stora och vackra för alltid".

Att få slåss för en högre sak. Att kämpa och genom kampen transformeras till något högre, bli en hjälte, eller allra helst dö och för alltid bli odödlig. Det är ideal som genom historien präglat mänskligheten eller åtminstone de inflytelserika delar av befolkningen som deltagit i krig. Idag är dessa ideal marginaliserade och misstänkliggjorda i den västerländska kulturen, den kultursfär som kanske mest av alla präglats av Kriget. Det var med första världskriget som denna, det ärorika krigets mentalitet, för första gången på allvar ifrågasattes i hela samhället.

Peter Englunds "Stridens skönhet och sorg 1914" ger en fantastisk bild av hur det var före denna förändring. Den skildrar första världskrigets första år, mobiliseringen, de första striderna, dag för dag och genom ögonen på människor som var där, verkliga personer som lämnat brev och anteckningar efter sig ur vilka Englund konstruerat ett lapptäcke av berättelser om kriget och hur det påverkade människorna. Själva striderna drar snabbt förbi som en virvelstorm av död och förvirring. Resten av tiden är förflyttning, väntan, förväntan, oro. Perspektivet är individernas, och Englunds strävan är att skriva en subjektiv historia, en skildring genom ögonen på personer som var där. Ändå blir den röda tråden klar. Kriget var för människorna som upplevde det något som lockade, särskilt de unga. Drömmar om att liksom Udo Kraft offra sig för något större. Att göra något viktigt. Att inte vara en liten lort som gick och gömde sig utan som stod upp för för kollektivet, nationen.

Den här tröga kollektiva mentaliteten, som närmar sig en djupt rotad mänsklig instinkt att försvara det kollektiv man identifierar sig med, kan ses som ett exempel på la longue durée, de längsta och mest konstanta krafter och strukturer som styrt historien. La longue durée är ett begrepp som myntades av den franska historikern Fernand Braudel från Annalesskolan, grundad 1929 inspirerad av psykologins och sociologins landvinningar. Men Englund är inte intresserad att så som Annalesskolan gjorde sätta sina individuella öden i en större total bild utan låter dem tala för sig själv. Jag kan tänka mig att det måste ha varit lockande att dra slutsatser ur materialet, en struktur, ett sammanhang, och att formulera någon slags teori. Han är ju trots allt före detta forskare. Men han verkar hålla sig till personernas berättelser även om det inte alltid är lätt att veta eftersom läsarna får de till sig i refererad form och mycket lite som citat, vilket är att föredra då Englunds formuleringsförmåga som alltid är briljant.

Samtidigt tror jag absolut att han tänkt rätt när han inte försöker påskina att personerna i boken ger in fullständig bild av hur "folken" såg på kriget, för personerna är inte representativa. Alla tillhör överklass eller medelklass. Inga arbetare finns med, inga bönder finns med. Alltså det stora flertalet i dåtidens samhällen. Hur dessa såg på kriget är inte helt givet. Socialismen och arbetarrörelsen var starkt pacifistisk, men i de flesta fall hade de ännu ett relativt svagt politiskt inflytande. Samtidigt kan man inte på något sätt underskatta kraften i den nationalistiska och patriotistiska yra som sattes i rullning när kriget väl var ett faktum och som säkert drog med sig även de lägre samhällsskikten, däremot knappast på samma entydiga sätt som skildras i boken.

Stridens skönhet och sorg är alltså den första av fem böcker, en för krigets varje år, som kommer ges ut, en varje år. Det ska för mig, som inte läst orginalboken från 1998, bli mycket intressant att följa hur huvudpersonernas inställning till Kriget förändras i takt med att förluster och lidande växer till oanade och tidigare aldrig skådade nivåer ju längre "det Stora kriget" fortlöpte.