torsdag 21 november 2013

Russel Brand och demokratins undergrävda legitimitet

Runt om i Europa växer kritiken mot det etablerade politiska systemet. Den etablerade konsensus och mittenpolitiken, med små politiska förändringar och nedtonad ideologi, gör att många människor känner ett allt större främlingsskap gentemot det politiska systemet. För det mesta tar denna alienation sig vägen till olika nationalistiska partier (men även i ett minskande valdeltagande). I Sverige till exempel torde en hel del av sverigedemokraternas sympatier komma från proteströster som anser att den politiska kulturen som helhet inte representerar dem eller deras åsikter. Trots en allt större väljarandel vägrar de övriga partierna ens det minsta av samarbete med sverigedemokraterna.

Men även röster från vänster har svårt att få genomslag och behandlas som seriösa av de övriga partiernas repressentanter. Nu senast gick socialdemokraternas ledare Stefan Löfvén ut och fiskade efter samarbete med de borgerliga småpartierna, hellre än att ta en diskussion vänsterut. Inviten mot folkpartiet måste ha varit ett dråpslag mot vänsterpartiets ambitioner att sitta i en regering. Fientligheten mellan de båda partierna med sin grund i socialismen har en lång historia, men varför även nu?

Frågan är om inte detta exkluderande av de politiska extremerna riskerar att slå tillbaka mot demokratin som helhet. Att tilltron till att det går att förändra via det politiska systemet blir allt mindre, och att förtroendet för själva systemet kan urholkas. Att en politisk apati breder ut sig. Kanske väljer då allt fler att följa komikern Russel Brands exempel och vägra att rösta. Skälet; att vägra legimitera ett system som gjort sig oberoende av folket.



Brands intervju med en av Storbrittaniens mest kända politiska reportrar Jeremy Paxman, har de senaste veckorna varit ett hett debattämne i Storbrittanien. Han deklarerar där sitt fullständiga misstroende mot det rådande politiska systemet och att han aldrig röstat. Tvärtom ser han röstandet som ett sätt att ge legitimitet åt ett system som förlorat all legitimitet. Han uppmanar folk att inte rösta och sluta spela med i charaden. Han var så rapp och träffsäker att han fullständigt detroniserade alla Paxmans försök att få hans åsikter att framstå som tvivelaktiga (trots hans tydliga vänstersympatier och revolutionsromantik). Det är en helt enastående uppvisning i konkret retorisk träffsäkerhet. Senare deklarerade Paxman dessutom i en TV-soffa att han sympatiserar med Brands desillutionerade syn på brittisk politik.



Brand menar att det rådande ekonomiska och politiska paradigmet inte tar itu med frågor som rör skapandet av en allt större och mer utsatt underklass, globala miljöproblem och en politisk elit som inte är intresserade av folkets bästa, utan istället framför allt ägnar sin kraft åt att hjälpa sig själva och en ekonomisk och finansiell elit. Inga nyheter kanske, men Brand lyckas få systemkritiken att framstå som personlig och angelägen.

De demokratiska system vi lever med idag i Europa är produkter av långa processer som har många nationella särdrag, men som även är en gemensam europeisk historia. De flesta länderna i Europa fick allmän rösträtt 1918, eller åren däromkring, som ett direkt resultat av första världskrigets katastrofala misslyckande för den tidens politiska eliter. Men systemen skapades genom reformer inom ramen för befintliga system som ofta redan var semi-demokratiska. Skillnaderna mellan till exempel Sverige och Storbritannien blev stora. Det brittiska gynnar ett fåtal stora partier (oftast bara två) medan det svenska ger upphov till en hel palett av politiska partier. Därmed skapas även utrymme för fler politiska perspektiv i Sverige. Det är en styrka som gör att fler kan hitta "sitt" parti. Det ger ökade möjligheter för de röstande att känna att deras politiska åsikter verkligen blir representerade, men det ger absolut ingen garanti för genomslag.

Mellankrigstidens ekonomiska turbulens skapade grogrund för radikala politiska partier och våldsamma motsättningar, och de politiska systemen saknade ofta säkerhetsmekanismer mot att övertas av antidemokratiska partier. De demokratier som skapades var sköra. Långt ifrån alla ansåg att demokratin var lösningen. Till höger liksom till vänster fanns starka förespråkare för diktatur, och vi vet alla hur det gick.

När västeuropas demokratier skulle återuppbyggas efter kriget kunde man inte tillåta att de hamnade i händerna på demokratins fiender. Den nya modellen var "Den stridbara demokratin". Folkviljan måste på olika sätt kringskäras när den röstade fram partier som var antidemokratiska. Författningsdomstolar inrättades för att kunna upphäva politiskt stiftade lagar som stred mot författningen. Rättsliga åtgärder, såsom att förbjuda partier och att inskränka mötes och yttrandefrihet blev viktiga verktyg för den stridbara demokratin. Därför tillåts ännu idag inga verkligt antidemokratiska partier att få inflytande.

Men ändå exkluderas de ytterlighetspartier som finns idag. En bred konsensus om spelplanens vilkor har etablerats - eller med andra ord "en politisk kultur" - som gör att vissa politiska förlag klassas som "extrema" och därmed ses som oseriösa eller till och med farliga av alla andra partier. Stora förändringar blir nästan omöjliga då alternativ inte tillåts få någon plats. Däremot är de viktiga för att definiera det politiska spectrats omfång.

Den demokratiska ordning som upprättades i Europa efter andra världskriget var en kompromiss. En kraftigt kringskuren folkvilja blev receptet när lärdomarna skulle dras från det demokratiska fiaskot under mellankrigstiden där flera demokratier dukade under. Känslan av politiska eliter som företräder intressen och åsikter långt ifrån vad "vanligt folk" tycker är inte helt obefogad. Det är i skälva verket en del av systemets poäng. Folkets representanter och partierna de företräder ska inte vara "som folk är mest".

Efter andra världskriget har inga större konstitutionella förändringar ägt rum i västeuropa. Till exempel ledde den stora vänstervågen efter 1968 inte till några större politiska, och absolut inte till några konstitutionella förändringar.

Men vad skulle hända om folket började ta Russel Brand på orden och sluta rösta. Skulle legitimiteten kunna undergrävas så mycket att systemets konstruktion förändrades? Hur lågt skulle det behöva sjunka? I Storbrittannien gick valdeltagandet ner kraftigt i slutet av 1990-talet men har sedan återhämtat sig något. 2010 röstade 65% av britterna. Av de västeuropeiska staterna har de ett av de lägsta valdeltagandet. 2014 är det val igen. Var går gränsen när det blir ett problem? Troligt är att ett allt för lågt valdeltagande skulle skada systemens legitimitet eller upplevda legitimitet mer än systemets och institutionernas verkliga förmåga till handling. Därför är röstskolk en mycket tveksam metod för förändring så länge den inte åtföljs av annat kraftfullt och politiskt aktivt agerande. Att låta bli att rösta kan tolkas på många olika sätt, men naturligtvis skulle en kraftig nedgång leda till problem för systemet. Var gränsen går är svårt att säga. Jag tror att så länge inte Europa drabbas av en fullständig och plötslig ekonomisk kollaps så kommer det nuvarande politiska systemet att bestå. Brand får fortsätta att drömma revolutionsdrömmar. Hoppas han inte blir bitter och cynisk på riktigt - idealism behövs - liksom personer som ifrågasätter demokratins och politikens förmåga. Kanske skulle vi behöva fundera på om dagens politiskasystem verkligen är utformat på ett sätt som gör att vi kan möta de ekonomiska, sociala och ekologiska utmaningar vi står inför.

Se även Johhan Martinssons bidrag till Grundlagsutredningen "Värdet av valdeltagande" (2007) och den nyligen på svenska utkomna "Demokratins tidsålder" av G. Müller om den europeiska demokratins utveckling under 1900-talet.

tisdag 5 november 2013

Warszawa - två museer två historiesyner

Muzeum historii zydow polskich invigt i april i år - mittemot monumentet över Warszawagettots offer.
När vi första gången kommer till det nyligen invigda museet över Polens judiska histioria är det stängt. Men mittemot står monumentet över Warszawagettots offer från 1948. Runt monumentet svärmar en grupp Israeliska ungdomar. De poserar uppställda på rad, med allvarliga ansikten. Lägger ner blommor. Jag är där med min svärfar. Han berättar att de är där som en del i en större resa, bland annat till Auschwitz. Det är en resa för att bekräfta deras judiska tillhörighet och för att lära sig om historien. Den om förintelsen och om den stora judiska katastrofen, som naturligtvis också är berättelsen om varför Israel är så viktigt. Bara med en egen nation kan man garantera sin säkerhet. När vi väntar på bussen hem ser vi att de plockat fram stora Israeliska fanor som sakta svänger i den ljumma Polska höstnatten.

Museets fasad är täckt med snedställda glasskivor
 fyllda av det judiska ordet Polin med hebreiska
 och latinska bokstäver. Det betyder även "vila här"
 på hebreiska. Det sågs som ett gott omen när
judarna välkomnades till landet från 1200-talet
 och framåt. 
Det stängda museet ska förhoppningsvis i framtiden även berätta en annan historia. En historia som går bortom nationalismen och dess trånga historieskrivning. Dagen efter är vi tillbaka. Det är ingen anstormning av besökare och vi får guiden för oss själva. Hon berättar om hur museet kom till. Hon berättar hur det anknyter till platsen. Det ligger på den plats där det enda huset som fortfarande stod upp i ghettot efter kriget låg. Resten var smulor. Efter att ghettot tömts på sina 350 000 invånare utplånade nazisterna ghettoområdet med tysk noggranhet. Huset var platsen varifrån gettot administrerades och där juderådet satt. Det var även platsen dit alla ghettots innevånare kallades innan de fördes till "Umschlagsplatz", varifrån de med tåg fördes till Aschwitz och förintelsen. Därför låg monumentet där. Huset revs på 60-talet av den kommunistiska regim som slängde ut de kvarvarande 200 000 judarna från Polen i en antisemitisk kampanj. Nu finns endast ca 5000 kvar, i det land som före kriget var judarnas främsta hem i Europa.

Som motsats till monumentet är museet en plats för hopp. En plats för att överbrygga nationalism och dess snäva tankar om ett folk, ett territorium. De ska lära Polackerna om den nation som levde sida vid sida med dem i Polen i hundratals år, men som nu är borta. Polen är ett land som gått från att ha varit ett av Europas mest multietniska under mellankrigstiden till att idag vara i det närmaste etniskt helt homogent. Det är ett land och ett folk som liksom det judiska drabbats hårt i historiens konflikter. I Polen är identifikationen stark med stora uppoffringar i nationens tjänst och en hjältemodig kamp mot utländska inkräktare.

Över Warszawaupprorets museum i Warszawa
 tronar ett torn med upprorets symbol, en av dess hjältar
 och överst, den Polska fanan.
En manifestation av detta är det andra museet vi besökte senare samma dag. Det är museet över Warszawaupproret. Det berättar historien om hur några tusen Polska upprorsmän kämpade för att befria Warszawa från den nazistiska ockupationen hösten 1944. På köpet fick de en stad jämnad med marken och 200 000 döda civila. Under den kommunistiska tiden undertrycktes minnet av upproret eftersom röda armén på ett högst besvärande sätt väntande på andra sidan floden som löper genom staden, utan att ingripa. Troligen ville Stalin försvaga den Polska försvarsviljan inför den kommande segern. Polen var redan bortlovat till Sovjet av Churchill och Roosevelt. Evigt dömda till att förrådas, det är Polens lott. Men nu vill man hylla sina hjältar, de som mot bättre vetande blev orsaken till att Warszawa blev till en grushög fylld med hundratusentals Polska lik. Det är i alla fall mitt intryck av museet. Att det framför allt är en del i en nationalistisk historieskrivning. En sorgsen historia, men en historia fylld av glada kämpande polska frihetshjältar. Men eftersom alla texter och berättelser i museet är på Polska (det går säkert att få engelska guider) är det svårt att avgöra i hur hög grad de berättar något annat än vad bilder och utställningsföremål gör.

Min svärfar lämnade i alla fall museet svärande. På väg ut fastnade vi i en trång korridor, inträngda av en guidad grupp i en liten del av utställningen som beskrev hur kommunismen tog över. På bilderna på väggen fanns bilder på nyckelpersoner i den kommunistiska regimen som tog över. Många av dem med judiskklingande namn. Min svärfar gillade inte vad han uppfattade som implicita antisemitiska uttalanden. Vilka förrädarna var behövde inte sägas högt. Bara antydas för att alla i den polska gruppen skulle förstå vad guiden menade.

Till skillnad mot upprorsmuseet kommer det judiska museet inte att vara bekvämt nationalistiskt. Ännu har inte utställningen öppnat, men vår guidade visning slutade med en film om den huvudutställning som öppnar någon gång under hösten 2014. Den visar hur samma land beboddes av två folkgrupper (nåja, utöver judar fanns det vitryssar, litauer, ukrainare, tyskar, kaschuber m.fl.). Den ena mycket större, men den andra en mycket stor minoritet (10 % av befolkningen). De levde sina liv på många sätt skilda från varandra, men alltid i viktiga, symbiotiska och ofta komplicerade relationer till varandra. Guiden lovar att utställningen inte kommer att ducka för de svåra frågorna. Jag hoppas verkligen det. För i en värld där nationalistiska historieskrivningar fortfarande är så starka ligger främlingsfientlighet, misstänksamhet och våld aldrig långt borta.

Den mäktiga entrén till det museet över judarnas polska historia är formad som den sista bokstaven i det hebreiska alfabet som motsvarar T i det latinska. Boksaven är även den första i judarnas heliga skrifter Tohra och Talmud. Museets utformning bestämdes av en internationell arkitekttävling där den finska arkitektbyrån Lahdelma & Mahlamäki vann. Det minimalistiska museet och dess entréhall är helt makalöst snygg. Hur utställningarna kommer att kunna leva upp till sin fantastiska inramning återstår att se.