fredag 13 september 2013

Den outforskade svenska demokratins födelsedag

Axel Phersson-Bramstorp och Per Albin Hansson
personlifierade den svenska samarbetspolitiken.
Det konservativa bondepartiet och de progressiva
socialdemokaterna lotsade den svenska demokratin
 genom de stormiga 30 och 40-talen.
Igår uppmärksammade statsvetaren Henrik Oscarsson på sin blogg, att den 12:e september är den slutgiltiga demokratiska  genombrottets (nja) födelsedag. I år 92 år. Han påpekade något som även jag lagt märke till när jag läst in mig på forskningen kring den svenska demokratins historia - att ganska lite skrivits om den svenska demokratins utveckling, särart och framväxt. Oscarsson frågar sig:

"Hur gick det egentligen till när den svenska demokratiska rättsstaten växte fram: När ägde de formativa momenten rum? Vilka historiska skeenden kunde ha fått en annan utgång? Varför landade vi i de lösningar vi gjorde? Utan en ingående kunskap om vårt eget arv står vi på lösan sand när vi själva ska ta nästa steg eller när vi ska ge råd till andra länder om hur de ska bygga demokrati."

Han eftersöker med andra ord lärdomar från vår egen demokratiska historia. Utifrån vad jag läst och förstått under mina studier är det precis vad jag sysslat med här på bloggen i min serie om "Demokrati då och nu"; att försöka förstå vad som hänt i arabvärlden de senaste åren utifrån den svenska erfarenheten under åren kring 1920. För mig blev det tidigt mycket tydligt att den svenska demokratins genombrott och framväxt var intimt kopplad till en vidare europeisk demokratiseringsprocess. Detta har ofta tappats bort i historieskrivningen om den svenska demokratin. Det europeiska perspektivet har varit helt avgörande vid framför allt två tillfällen i historien.

För det första var det helt avgörande när demokratin fick sitt egentliga genombrott 1918, då när högerpartiet i första kammaren övergav sitt hårdnackade motstånd mot allmän rösträtt. Händelser i Tyskland efter kriget, händelserna i Ryssland och den allmänt revolutionära stämningen runt om i Europa efter första världskriget var det som avgjorde. Framför allt var det händelserna under 1918 i Tyskland - det stora föregångslandet och kulturlandet för alla svenskar (det var före efterkrigstidens anglifiering av den svenska kulturen). Utan att rädslan för "den röda faran" nådde en kritisk massa blev det ingen demokrati. (Läs mer: Demokrati då och nu del - Demokratin sprider sig från Tyskland till Sverige)

För det andra var vägen som den svenska demokratin tog från 1932 och framåt, med sin inriktning på samarbete istället för på konfrontation, i hög grad en produkt av en orolig omvärld. Samtidigt som den berömda svenska "kohandeln" genomfördes med sitt samarbete mellan bondeparti och socialdemokrater och som ett svar på den djupa ekonomiska krisen, föll istället Tysklands demokrati ihop av polarisering och konfrontation, med slutpunkt i Hitlers maktövertagande samma år. Om detta internationella sammanhang skriver Yvonne Hirdman på ett mycket bra sätt i "Sveriges historia 1920-65" under rubriken 1933 (Utkom förra året som den näst sista delen i Norstedts stora översiktsverk om Sveriges historia och boken som jag läser just nu.).

Den svenska samarbetsinriktade demokratin är alltså mer en produkt av en orolig omvärld och ledare som var rädda för ytterlighetspartierna till höger och vänster (med rätta!), än av någon slags inneboende svensk fredlig nationalkaraktär vilket ofta antyds i vår något förmätna inställning till andra länders "bristande demokratiska förmåga". Inte desto mindre har den Svenska demokratins väg visat sig vara väldigt positiv och erfarenheterna av denna värda att förmedla. Men då måste vi veta mer om hur denna väg såg ut, vad som går att återupprepa och vad som var specifikt svenska omständigheter.

PS. Den internationella dimensionen var viktig i avgörande skeden men andra och mer internt Svenska omständigheter gjorde dessa vägval mer eller mindre genomförbara och/eller naturliga.

2 kommentarer:

  1. Jag kommer att använda mig av denna infon. Enormt intressant!

    SvaraRadera
  2. Väldigt ofta ger en historieskrivning med fokus endast på förhållanden inom nationens gränser en felaktig bild av förändringars drivkrafter. Inte minst gäller det Sveriges moderna politiska historia. Varsågod.

    SvaraRadera