tisdag 11 december 2012

Demokrati Då och Nu del 4: Socialismens och Islamismens möte med demokratin


"Monstret under borgerskapets fötter" -
det var vad arbetarrörelsen brukade kallas.
 Hjalmar Branting bereder vägen för bolsjevikerna
på propagandaaffish.
1917 splittrades den svenska socialdemokratin i spåren av den ryska revolutionen. Den socialdemokratiska ungdomsrörelsen ville fortsätta verka med utom- parlamentariska metoder och propagerade för en våldsam revolution, uteslöts och bildade vad som snart skulle bli det svenska kommunistiska partiet. Både kommunisterna och socialdemokraterna kallade sig socialister och de ville båda genomföra socialism. Skillnaden låg i de medel som ansågs berättigade i kampen. Skulle kampen ske, så som socialdemokraterna ville, genom att reformera samhällets befintliga institutioner, eller skulle den ske genom att underminera det gamla samhället genom obstruktion och om så krävdes våld, så som kommunisterna ville.

Samma val står nu islamisterna i Nordafrika inför. I alla de val som hittills hållits har islamisterna gått segrande fram och det kommer att ligga på deras anvar om valet blir reform eller revolution. Ska samhället förändras inifrån, eller ska det raseras och något nytt byggas i ruinerna av det gamla. Valet kommer att påverka de vägar den islamistiska ideologin kommer att ta. Kommer vi se en demokratisk islamism växa fram så som den i Turkiet eller kommer en teokrati a la Iran bli den dominerande modellen?

På samma sätt som arbetarrörelsen och socialismen i början av 1900-talet ofta hälsades med rädsla och skräck i det etablerade borgerliga samhället hälsas nu islamismen med rädsla och skräck både i många skikt inom de nordafrikanska samhällena och i omgivande stater. Likheten är slående.

Jag studerar själv hur socialdemokratins ideologi påverkades av sitt val att verka inom de demokratiska institutionerna. Hur påverkades ideologin av att ta ansvar? Hur påverkades den av nödvändigheten av kompromisser med andra partier? Hur påverkades den av ekonomiska och institutionella ramar?

Bland annat har jag tittat närmare på ett viktigt socialdemokratiskt initiativ till handlingsprogram från 1919, det så kallade "Göteborgsprogrammet". Programmet var författat av Ernst Wigforss, en av socialdemokratins ledande ideologer. Det är med dagens ögon oerhört radikalt. Inkomster från kapital skulle beskattas in till gränsen för konfiskation och arvsskatten skulle även den gränsa till konfiskation.  Makten över företagen skulle erövras med industriell demokrati. Den kapitalismen och den fria konkurrensen sågs som slösaktig och ineffektiv. Men detta var framför allt medlen, inte målet. Viktigast för Göteborgsprogrammet var ett omfattande reformprogram för att lyfta arbetarklassen ur den misär den då ännu levde under, med bland annat socialförsäkringar och ett omfattande bostadsbyggande.

Under mellankrigstiden förändrades Wigforss och socialdemokratins ideologi och blev betydligt mindre radikal, men de sociala målen stod kvar och utökades. Målen blev viktigare än medlen att nå dit. Socialiseringar av företag och resurser blev underordnade syftet att höja arbetarklassen, materiellt såväl som intellektuellt och moraliskt. Den socialiseringsutredning som tillsattes under socialdemokraternas första sejour vid regeringsmakten på 1920-talet begravdes när klasskampen ersattes av folkhemmet i början av 1930-talet. När mellankrigstidens och andra världskrigets krigsår var över och en blomstrande ekonomi gav nya möjligheter förändrade socialdemokratin Sverige. De förändrade landet i enlighet med den ideologi som blev produkten av mellankrigstidens möte mellan ideologi, politiskt ansvar och maktens realiteter.Den socialdemokratiska ideologin blev präglad av pragmatiska hänsyn och ett dynamiskt förhållande till idéimpulser.

Samtidigt blev deras värsta motståndare allt tydligare kommunisterna. Kommunisterna kunde driva en radikal ideologi utan att behöva eller vilja ta ansvar. De kunde bibehålla sin ideologiska radikalitet genom att förkasta demokratin eller åtminstonne förhålla sig starkt skeptisk till den.

Muslimska brödraskapets logga,
sänder kanske ut fel signaler?

Samma val står Islamisterna inför just nu. Ska de bibehålla sin radikalism eller vill de verka inom ramarna för en demokratisk stat. Kommer ideologiska dogmer gå före ansvaret mot väljarna att skapa välstånd. En välfärdsstat är en viktig beståndsdel av den moderata islamismen. Det radikala valet kommer leda till att demokratin ganska fort avskaffas och ett kvävande totalitärt samhälle återinförs, fast nu med religiösa förtecken. Det andra valet är att ta ansvar för folkets välfärd och att skapa hopp om ett bättre liv. Att lyfta de arabiska folken ur den fattigdom och brist på framtidstro som fick dem att resa sig mot korrupta diktaturer. Ett sådant islamistiskt parti måste ta hänsyn till ekonomin, domstolarna, yttrandefriheten, minoriteterna och kvinnorna. Lagar inspirerade av sharialagstiftning kommer kanske att införas, men i en form som inte underminerar demokratin, precis som socialiseringsåtgärder aldrig tilläts göra det.

Ideologier har alltid en kärna som de mobilerar sitt stöd kring. I Sverige och Europa mobiliserade socialdemokratin massorna genom att lova ett bättre liv genom en radikal omdaning av samhället genom införandet av socialism. Men socialismen blev inom ramen för demokratin långt ifrån fullständig. Visst innebar den en del överföring av ägande, men den blev aldrig ens nära total i sin omfattning. Framför allt blev socialdemokratin en ideologi som gynnade de stora massornas välfärd och trygghet - utan en socialisering av de stora industriföretagen. Kanske kan ett Islamisiskt parti göra som socialdemokratin gjorde. Att införa en shariainspirerad lagstiftning, men framför allt låta införandet av välfärd för folket hamna främst (vilket det finns gott om stöd för inom islam). Förmodligen är det den enda vägen som kommer att vara möjlig om de ska verka med reformer som medel för att uppnå sina mål.

 Morsillini har han  kallats efter ett dekret där han gav sig själv näst intill
obegränsad makt. Egyptens nytillträdda president Mohammed Mursi
blev  efter våldsamma protester tvungen attdra tillbaka dekretet.
 Om syftet var diktatoriskt eller inte är långt ifrån givet.

Helt klart kommer radikalare islamister högljutt bekämpa en sådan utveckling, men för Egyptens, Tunisiens, Yemens och Libyens folk hoppas jag verkligen att deras stora islamistiska partier väljer vägen mot reform inom de demokratiska institutionerna.

I Europa gjordes under 1900-talet båda valen. I vissa stater blev socialismen totalitär genom kommunismen men i andra lyckades socialisterna gå balansgången mellan stora krav på förändring och de demokratiska institutionernas begränsningar. Socialdemokraterna i Sverige blev ett av de allra mest lyckade exemplen på en radikal rörelse som bestämmde sig för att verka inom demokratins ram.

Att verka inom demokratiska institutioner sätter upp begränsningar som alla partier måste förhålla sig till. Accepterar ett parti de demokratiska spelreglerna blir radikala förändringar på kort tid omöjliga. Pragmatiska hänsyn måste tas och röster från viktiga grupper i samhället måste beaktas. För det mesta måste koalitioner bildas med andra partier.

Utgången i Nordafrika är på inget sätt given. I Islamismen finns både en totalitär och en demokratisk möjlighet. Att bara tro det ena eller det andra är cyniskt i det ena fallet och naivt i det andra. Valet att verka inom de demokratiska ramarna eller inte ligger hos de islamistiska partierna. Det bestämmer Nordafrikas öde.

Det här är en fortsättning på min serie där jag jämför den pågående arabiska våren med demokratiseringsvågen i Europa efter första världskriget.


Läs även den här artikeln om det Muslimska brödraskapet i Egypten.

För att lyckas med demokrati
1. Undvik radikalisering
2. Kompromissa och skapa breda politiska lösningar för de politiska spelreglerna (konstitutionen).
2. Bevara, stärk och reformera institutionerna.
3. Maktdelning - fria domstolar, fria fackföreningar, fri media
3. Tillåt inga politiska rörelser att beväpna sig.
4. Håll militären utanför
5. Demokratin måste producera välstånd (gå i allians med marknadsekonomin). Det främsta vapnet mot radikalism och våld.
6. Främja det civila samhällets organisering
7. Statsbärande partier måste vara demokratiskt sinnade

söndag 9 december 2012

Varför är Historieätarna så bra?


Bra TV.

Hela familjen kollar på historie-TV. För första gången frågar barnen efter mer. Historieätarna i svt måste vara det mest underhållande och bästa historieprogram som gjorts  i Sverige. Vad skulle alternativet vara. Hermans Historia kanske. Nja. Känns ganska mossigt nu. Timell och Harrissons Sveriges Historia, knappast.

Erik Haag och Lotta Lundgren förstår TV-mediets förtjänster och dess begränsningar. Ingången är helt lysande.Att närma sig historien genom magen. Det svenska samhället skildrat via smaklökarna. Historieätarna är ett fantastiskt exempel på tv om historia som börjar från rätt håll.

Nästan uteslutande har svenska tv-serier om historia börjat i den andra änden. Längst upp i kungarnas historia. Om krigen och om stora skeenden. Trååååkigt. Vill man verkligen fördjupa sina kunskaper om politisk historia så ska man läsa. TV-mediet funkar inte för det. Inte egentligen. Men visst säger ni, men Herman Lindqvist då. Det var väll bra. Nä, det var det inte. Men han är en bra berättare. TV ska funka som en ingång till historia. Väcka känslor. Skapa identifikation. Det är TV bra på.

Historieätarna hoppar respektöst mellan tidsåldrar. De hittar det komiska och spelar på "äckelfaktorn", men samtidigt är de seriösa och plockar in experter som vet vad de talar om. När de använder musik tvekar de inte att använda modern musik, inte någon töntig spinettmusik från barocken. Folk fattar att det är historia ändå.

Ibland väcker de känslor. Ett starkt ögonblick var när de i en kort scen blev statare och smakade på statarens standardföda - "rågmjölsgröt med smöröga" (del 3 efter ca 35 min). Det går nästan inte att äta. Ändå gjorde många av statarna det, nästan jämt.En bättre illustration av fattigdom är svårt att få.

Jag och resten av min familj väntar med spänning på nästa veckas program. Jag tror att historie-tv i Sverige är förändrad för alltid!

Dålig TV.

fredag 23 november 2012

Eric Hobsbawn - vila i frid


 "Europas koloniala arv" hette en av kurserna jag läste under min Masterutbildning.

Enastående men
 kontroversiell brittisk
historiker död.

 I kurslitteraturen fanns en bok av Eric Hobsbawm som var så briljant att den fullständigt knockade mig - Imperiernas tidsålder - den tredje delen av hans livsverk om det långa 1900-talet och det korta 1900-talet. Han dog nu i höst, den 1:e oktober, 95 år gammal. Andra har skrivit...

Peter Englund om Hobsbawm och särskilt hans fjärde bok om 1900-talet. Och nej, det blev aldrig något nobellpris: http://www.peterenglund.com/textarkiv/hobsbawm.htm

The Guardian om Hobsbawms död. Högerhistorikerns Nial Fergusson uttrycker sin beundran för marxisten Hobsbawm: http://www.guardian.co.uk/books/2012/oct/01/eric-hobsbawm-died-aged-95 och om hans sista bok inlämnad till förläggaren tre månader före hans död, http://www.guardian.co.uk/books/2012/oct/03/eric-hobsbawm-final-book-2013.

En mycket kritisk artikel om Hobsbawm och uppståndelsen i Storbrittanien kring Hobsbawms död från Daily Mail: http://www.dailymail.co.uk/news/article-2211961/Eric-Hobsbawm-He-hated-Britain-excused-Stalins-genocide-But-traitor-too.html

Och så lite fakta från Wiki... http://en.wikipedia.org/wiki/Eric_Hobsbawm

Hobsbawm om dagens kapitalism, från den 19 januari i år, strax efter upploppen i Storbrittanien:

tisdag 20 november 2012

Min masteruppsats är färdig!

När socialdemokratena tog över makten i Göteborg 1922 förändrades
 fattigvården från avskräckning till hjälp. Fattigvårdsanstalten Gibraltar
blev allt mer till ett sjukhus. 1939 bytte det namn till Vasa Sjukhus,
 och förändrades till att bli en del av en växande allmän sjukvård.
 (Bild: Från ca 1945 Gbg Stadsmuseum)
Efter två och ett halvt år vid sidan av jobb, familj och annat så är den äntligen klar. Nu ska den bara tuggas igenom handledarens och seminariernas kvarnar. En liten bit kvar alltså, men ändå. Uppsatsen heter "Från fattigvård till socialpolitik - socialdemokratisk ideologi och praktik i Göteborgs fattigvårdsstyrelse 1919-1939". På en grundläggande nivå handlar den om demokratins konsekvenser. I Sveriges fall, arbetarrörelsens maktövertagande, och de konsekvenser det fick för både samhällsinstitutioner och socialdemokraterna som politiskt parti. Att undersöka konsekvenserna av demokratins införande var min utgångspunkt när jag började att skriva min uppsats. Demokratiska genombrott och de omedelbara konsekvenser de kan få för ett samhälle är vad jag hoppas få fortsätta att forska om i framtiden.

Nu ska det bli lite mer fart på bloggandet igen!


måndag 30 april 2012

Lysande TV om engelska slott och herrgårdar


South Wraxall, Easton Neston och Wentworth Woodhouse. Spektakulära namn på några av de spektakulära slott och herrgårdar som arkitekturhistorikern Dan Cruickshank tar med oss till i sin serie om engelska slott och herrgårdar. Med sin dramatiska berättarröst och en inlevelse som få andra tar han oss med till engelska "country houses", historien om deras tillblivelse och om den arkitektoniska stil de tillhörde. Han sätter arkitekturen i sitt historiska sammanhang, främst som ett sätt att imponera på andra inom samma höga kretsar och markera makt gentemot det övriga samhället. Särskilt mycket uppehåller han sig vid de oftast högadliga släkterna som bott i husen, och som ofta givit dem deras namn. Han förklarar de historiska omständigheter som gjorde att dessa släkter lät bygga sina "hus".

Genom att berätta om hänsynslösa släktfejder, skrupellösa kleptomaniska landmagnater och om hur giftemål kunde hålla dyra herresäten kvar i slösaktiga familjer, träder en bild fram av de högadliga som är allt annat än smickrande, men som förklarar hur de maktstrukturer som höll adeln vid makten såg ut. Arkitektur var makt. Att visa sin ställning för världen var avgörande för att skapa respekt för familjens ställning. Som i det bisarra och enorma slottet Wentworth Woodhose som egentligen är två byggnader byggda vägg i vägg. Den första tillkom i slutet av barocken med sin pråliga och överlastade estetik. När stilen blev omodern, men framför allt kopplad till fel politiska gruppering såg innehavaren ingen annan lösning än att bygga ett nytt ännu mer spektakulärt slott, i den nya nyklassicistiska stilen.

Historien om slotten är lika mycket en historia om människorna som bodde i dem och deras förhållande till samhället runtomkring. Researchen kring programmen går verkligen på djupet och in i detaljerna, men sätter dem i ett större sammanhang på ett helt fantastiskt snyggt sätt. Kolla på svt-play om du missat serien. Del fem av sex kommer på valborgsmässoafton kl 16.55 och 23.10 i SVT 1. Även svt:s hemsida.

torsdag 22 mars 2012

Valfilm illustrerar min uppsats om fattigvård och socialpolitik i Göteborg

"Din Stad" är namnet på en valfilm socialdemokraterna gjorde inför kommunalvalen i Göteborg 1942. Filmen hittade jag på Filmarkivet.se. Filmarkivet - hundra år av rörliga bilder, är ett onlinearkiv för svensk film som hade sina premiärvisningar för lite mer än ett år sedan. "Din Stad" handlar om vad socialdemokraterna åstadkommit sedan de tog makten i staden tjugo år tidigare, och om hur framtidens Göteborg ska bli om socialdemokraterna får fortsatt förtroende. Det är en idealiserad bild av ett välfärdssamhälle under uppbyggnad.
Påhittiga socialdemokratiska valarbetare i Göteborg under 1930-talet
Valfilmen sammanfaller med slutpunkten på min mastersuppsats - Från fattigvård till socialpolitik. Just nu jobbar jag intensivt för att den, efter två års jobb vid sidan av mitt heltidsjobb, äntligen ska bli klar. Den handlar om Göteborgs fattigvård under mellankrigstiden, och om hur socialdemokraterna i Göteborg deltog i utformningen och skapandet av välfärdssamhället. Min uppsats kommer visa hur erfarenheter från 1920-talets Göteborg, förmedlade framför allt via stadens starke man Axel Dahlström, påverkade den ideologiska utvecklingen inom socialdemokratin. Han var Fattigvårdsstyrelsens ledande politiker och en av landets absolut mest erfarna socialdemokratiska kommunalpolitiker. Han satt även med i den kommitté som 1919 bearbetade det så kallade "Göteborgsprogrammet", författat av Ernst Wigforss. Wigforss idéer, på många sätt redan grundlagda i Göteborgsprogrammet,  fick ett stort inflytande över innehållet i den ideologiska förändring socialdemokratin genomgick under mellankrigstiden bort från socialistiska doktriner med klasskampen i centrum till folkhemsideologin med den utvecklade socialpolitiken som ideologiskt huvudnummer.
Axel Dahlström tog Göteborg in i välfärdssamhället.
Efter att uppsatsen är klar kommer inlägg om fattigvård, Göteborg under mellankrigstiden, nazister i stadsfullmäktige, demagogen Albin Ström, fattigvårdsanstalter, socialpolitik, Göteborgsprogrammet, den radikala studentklubben "Den yngre gubben", det demokratiska genombrottets konsekvenser och annat smått och gott jag lärt känna under mitt arbete.

torsdag 15 mars 2012

Yivos encyklopedi över judarna i Östreuropa - vad var det som försvann?

Där vi bor, där finns vårt land! En
 demokratisk republik! Fulla politiska
 och nationella rättigheter för judar!
Valaffisch på jiddish för Bund.
En gång levde ett folk kallat Ashkenaz i öst och centraleuropa. De var många miljoner, hade ett eget språk och en kultur som var brokig och mångfasceterad. Fastän de hade många likheter var de samtidigt i hög grad präglade av landet där de levde. Historien om den Ashkenaziska judendomen, deras historia, språk, religion och kultur försökte jag en gång skriva på uppdrag av Populär Historia. Tyvärr blev texten aldrig publicerad. Vad det berodde på vet jag fortfarande inte riktigt.

Problemet med att skriva om Ashkenaz var att det inte fanns någon översiktshistoria skriven. Det var ett pussel. Ett enormt omfattande pussel, då mycket har skrivits, men inget försök gjorts att skriva ett översiktsverk. Inget nationellt kanon av vad som var viktigt, så som hos alla andra europeiska nationer med gränser och kungar. Men jag visste att det fanns ett på gång. När jag gjorde en allt yvigare research för artikeln, eftersom ämnet visade sig vara så extremt omfattande, stötte jag på Yivo. Det är en organisation som startades i Vilnius under mellankrigstiden. Deras syfte var att samla in, bevara och främja den judiska kulturen. Yivo, som flydde och flyttade sin verksamhet till New York när andra världskriget närmade sig Vilnius, skulle ge ut en encyklopedi ett par månader efter deadline för min text. Häromdagen upptäckte jag att encyklypedin nu finns på nätet - The YIVO Encyclopedia of Jews in Eastern Europe.

Yivo var en del i ett judiskt nationsbyggande vid sidan av Teodor Hertzels sionism. Yivo och den judiska fackföreningsrörelsen Bund arbetade för att judarna skulle få intern autonomi inom de nationalstater som på ett allt mer problematiskt sätt härbärgerade dem. Ungefär som samerna i Sverige idag erhållit autonomi.

För Yivo, Bund och de allra flesta judar var det självklart att judarnas hem var i Polen, Tjeckoslovakien, Österrike, Lettland, Litauen, Estland, Tyskland, Rumänien och Ungern. De hade bott där i hundratals år och var lika bofasta som alla andra. Trots de allt större svårigheter Ashkenaz mötte på grund av den accelererande fientliga nationalismen i de länder de levde, trodde de flesta på Bunds och Yivos lösning. En hel del emigrerade när förföljelserna blev som värst, eller bara i förhoppning om ett bättre liv i USA eller i Palestina, en del försökte assimilera sig och bli Tyskar, Ungrare osv., några blev socialister, men de flesta blev kvar och hoppades att det skulle bli bättre. Att förföljelserna snart skulle sluta så som skett många gånger förut. Men så blev det ju som bekant inte. Det blev värre och när Tyskarna och deras allierade Ungern och Rumänien kom, hittade de ivriga nationalistiska medhjälpare i alla länder. Behjälpliga bödlar.

Ashkenaz är numera en i stort sett utplånad kultur, mest vurmad för av entusiaster, men knappast en egen livaktig kultur. Deras språk Jiddish, vilket var det största av de judiska språken är nu en liten spillra. Dagens judar pratar Hebreiska och bor i Israel eller Engelska och bor i USA. Ashkenaz var den europeiska nationalismens stora offer.

Mer om Askenaz kan du läsa på Yivo-encyklopedins fantastiska hemsida, fyllda av den senaste forskningen. Här finns just nu en featured article om de östeuropeiska judarnas ekonomiska liv. Den mest populära artikeln är om Shtetl - den judiska byn. Här finns interaktiva kartor, undervisningsmaterial, bilder, ljud och filmer i ämnen som konst, språk, religion, det dagliga livet, historia och politik.

Hur viktig nationalismen var för byggandet av den Europeiska demokratin, med Sverige som främsta exempel kan man läsa mer om i statsvetaren Andreas Johansson Heinös lysande avhandling - Hur mycket mångfald tål demokratin?

onsdag 29 februari 2012

Historisk tidskrift hyllar Sveriges Historia 1600-1721, del 4 om Stormaktstiden

 Det finns två frågor framför alla andra som översiktsverket över Stormaktstiden - Sveriges historia 1600-1721 - sätter ljuset på. En klassisk och en nyare. Den klassiska handlar om hur erövringspolitiken skall förklaras. Den nyare behandlar om det var så att stormaktstidens samhälle präglades av maktspråk uppifrån, eller av dialog mellan makten och folket.

När författaren, Nils Erik Villstrand professor vid Åbo universitet, tar sig an frågorna berättar han samtidigt om den nuvarande forskningens olika synsätt. Det finns alltså en rad olika tolkningar som tillsammans ger en helhetsbild, men där olika forskare betonar olika tolkningar. Som alltid inom humanistisk forskning alltså.

När det gäller den klassiska frågan om drivkrafterna bakom den svenska stormaktspolitiken utgår han ifrån fyra olika forskningslinjer. Den första, som även den äldsta, är den som förklarar expansionen med att Sverige var ett hotat land som försvarade sig. Den andra är en handelspolitisk tolkning där expansionen handlade om kontroll över och tull på den baltiska handeln. En nyare tredje tolkning är den om militärstaten som driven av adelns vinstintressen och den fjärde handlar om svenskarnas behov av att skaffa sig en ärofylld identitet och visa upp sig i världen.

De olika tolkningarna har drivits av olika inflytelserika skolor inom den svenska historiska forskningen, främst den andra linjen driven av Weibullsskolan och den tredje driven av den marxistiska Uppsalaskolan. Villstrand ansluter sig främst till den första och äldsta skolan. Den om att Sverige försvarade sig. Hans utgångspunkt är hur makthavarna då, utan nutidens tolkningar med facit i hand, såg Sverige som ett hotat land. Att Sverige i själva verket varken var hotat av danskarna eller av någon påvligt ledd katolsk invasion, förstod inte dåtidens ledare. "Sveriges stormakt var mer än något annat rädslans imperium", skriver Villstrand. Det innebär också att Villstrand menar att det inte fanns någon tydlig vilja eller plan för expansionen, det bara blev så.

Villstrand får i den recension som den här bloggposten bygger på beröm för hur pedagogiskt han presenterar de olika linjerna, men även för att han själv så tydligt motvirar sin egen syn i frågan. Recensenten är professor Harald Gustavsson, professor på Lunds universitet. Han berömmer även Villstrand för hur han visar för läsarna hur historia inte är "en färdig katalog av fakta", utan ett vetenskapligt hantverk där olika tolkningar hänger ihop med vilka de vetenskapliga frågorna är, källmaterialets karaktär och vilka metoder som använts för att bena upp det.

Den andra stora frågan boken behandlar är om hur stormaktens samhälle fungerade. Där går den stora skiljelinjen mellan ett "maktstatsperspektiv" och ett "interaktionsperspektiv". Var Stormaktssverige ett samhälle där statens makt dikterade villkoren, eller ett samhälle byggt på ömsesidigt beroende mellan stat och folk. Villstrand lutar mer åt det senare. Även om maktrelationen var ojämn bevarade bondesamhället alltid ett handlingsutrymme. Befolkningen fick skydd och rättssäkerhet och var beredd att betala priset för detta i form av en stat och en kyrkas disciplinerande åtgärder.

Carl Gustaf Wrangel
Villstrand får även beröm för sin populärvetenskapliga framställning. Den är konkret. Till exempel i avsnittet om det ekonomiska livet; "det doftar tjära, barkbröd och svedjerök om sidorna och i bakgrunden dundrar stångjärnshamrarna." Även enskilda människoöden får belysa den verklighet som mötte stormakttidens människor. Som exempel lyfter recensenten fram; "den föräldralösa adelsfröken Anna Margareta Haugwitz från Magdeburg som blev hustru åt Carl Gustaf Wrangel och födde honom ett tiotal barn medan hon följde honom i fält, liksom den 82-årige bonden Per Jönsson i Sköllersta som klagade över att trots ålder och sjukdom ha skrivits ut som knekt."

De senaste årtiondenas historiska forskning om den tidigmoderna period som Stormaktstiden är en del av har i stor utsträckning handlat om social- och kulturhistoria. I bokens sista kapitel använder författaren denna forskning för att ge en levande bild av befolkningens vardagsliv och föreställningsvärldar. Han berättar om demografin, om en eventuell civiliseringsprocess, adelns lyxkonsumtion och attityder till döden.

Man kan tycka att det dröjt länge från det att boken kom ut i maj förra året, till den recension som den här bloggposten handlar om, publicerad i årets första nummer av Historisk tidskrift (del 5 kom i september förra året). Men vetenskapens kvarnar mal långsamt.

Jag har själv lite tid över för att plöja en tegelsten som denna inom ett område som inte riktigt är mitt eget, men helt klart ska även jag köpa del 4 av Sveriges Historia. I sommaren finns det säkert tid. För alla intresserade av hur stormaktstiden egentligen var (eller i alla fall så nära som forskningen kommit hittills), känns boken som given för att banka mindre vetande i skallen med.

fredag 10 februari 2012

Avgrunden - en fantastisk odyssé i kapitalismens nära historia

"Man kan förstå hela kapitalismens utveckling med hjälp av en nedlagd bensinstation".

Citatet är från Jan Jörnmark (docent i ekonomisk historia) och hans fotobok om globaliseringen - Avgrunden. Jag har alltid delat Jörnmarks fascination för förfallet och av resterna av mänskligt liv. Förfallet har en inneboende tendens till att nästan skrika ut frågan - varför? Frågan som också är forskarens (och förhoppningsvis även journalistens) heliga graal. Den kan ställas i det oändliga. Oftast ger den svar som slutar i nästa varför.

Avgrundens stora varför, tar sin utgångspunkt i Detroit, staden som blivit skälva sinnebilden för kapitalismens brutalt destruktiva sida. Staden som en gång var en blomstrande 2 miljonersstad som sökte de olympiska sommarspelen, men som nu några decennier senare har förlorat 2/3 delar av sin befolkning och där de centrala delarna av staden, med skyskrapor och allt, blivit till kulisser för dystopiska hollywoodproduktioner. Härifrån börjar Jörnmark nysta upp vad som egentligen hände när världen på riktigt och på allvar blev en global marknad.

Jag är som de flesta måttligt insatt i den globala ekonomin och för mig var den resa Jörnmark bjudit mig med på en viktig ögonöppnare. Den ekonomi som präglas av  kapitalets fria rörlighet har aldrig i mänsklighetens historia varit så dominerande över allt mänskligt liv som nu. I historien har andra ekonomiska flöden oftast dominerat över handeln. Starka nationer har dikterat villkoren för pengarnas flöde med militärt våld som främsta medel, men efter andra världskriget har detta förhållande ändrats i en allt mer accelererad hastighet. Vi lever i det globala kapitalets tidsålder.

Boken är uppdelad i en del om arbetet och en om kapitalet, men följer en vindlande historia om vägen till dagens situation. För mig är det framför allt fyra historier som sticker ut. Den första är historien om hur Reagan och Thatcher släppte alla tyglar på kapitalets kraft i början på 1980-talet och hur bubblorna sedan dess briserat runt världen på platser och i branscher som setts som "det nästa stora nya". Den andra om den digitala revolutionen och om hur japansk industriell effektivitet och Sillicon valleys knowhow förändrade världen. Den tredje om hur containern förändrade världshandens förutsättningar i grunden. Den fjärde är den mest fängslande. Den handlade om dynamiken och bakgrunden till "det kinesiska undret". Hur Hong Kong och Singapore blev de tändstickor som satte den kinesiska ekonomin i brand.

Trapphus i Detroit. Foto: Jan Jörnmark

Bilderna i boken är fantastiska och särskilt de från Detroit. Här syns det att Jörnmark haft hjälp. Annika von Hausswolf (adjungerad professor på Högskolan för fotografi i Göteborg) lyfter den konstnärliga nivån några snäpp när hon jobbar med fokuspunkter, färger och ljus på en nivå Jörnmark kanske inte riktigt förmår. Å andra sidan blir lätt förfallet väl romantiskt när det blir för snyggt. Förfallet rakt upp och ner är kanske mer ärligt. För det finns ett problem med frossandet i det "förfallets skönhet" som inte berör på ett personligt plan. Hos människorna som en gång levde och satsade sina liv på dessa platser, eller för de som blivit kvar där, talar bilderna säkert med en helt annan röst. En röst präglad av sorg, eller kanske desperation.

Texten i Jörnmarks bok är inte vetenskaplig, den är gjord för att fängsla och förklara. Enskilda personer, platser och strukturella förklaringar blandas hej vilt för att visa hellre än att fastna i teknikaliteter. För att fängsla hellre än att referera till vetenskapen bakom. Vid de fåtal tillfällen vetenskapen skymtar fram är det via Karl Marx och Joseph Schumpeter:

"I grund och botten är kapitalismen en enda ekonomisk och social process, med hela världen som sin scen". -Joseph Shumpeter.

Med dom orden inledde Jörnmark sin doktorsavhandling och den avslutande epilogen om hur kineserna kom till Kalmar med kapital de inte visste vad de skulle göra av, och hur de försvann lika fort.
Jan Jörnmark

Mer av Jörnmark:
Coal and steel in Western Europe 1945-1993 (1993). Dotorsavhandlingen.
Globala förkastningar - en historia om råolja, microchips och bolaget Altitun (2004)
Göteborgs globalisering (2006)
Övergivna platser (2007)
Övergivna platser 2 (2008)

torsdag 19 januari 2012

Walther Sommerlath - det perfekta pedagogiska exemplet

Kära pappa Walther
Nazismen var starkt folkligt förankrad. Den föreställningsvärld de representerade, som idag ses som extrem var inte det för det Tyska folket. Antisemitismen var gediget förankrad i Tyskarnas (européernas) föreställningsvärld. Hitler exploaterade något som fanns starkt representerat, särskilt i de övre samhällsskikten och även i den akademiska världen. I dessa övre samhällsskikt fanns Walther Sommerlath - drottningens far. Han gjorde ett aktivt val att gå med i Nazistpartiet. Han verkar inte ha tillhört de som gjorde det av karriärskäl (som till exempel Werner von Braun - V2 raketernas och Apolloprogrammets fader), han gjorde det av övertygelse.

Han flyttade tillbaka till Tyskland från Brasilien, mitt under den tid då Nazisternas förtryck mot oliktänkande och judar verkligen visade sitt fula tryne på allvar. Han trodde på nationalsocialismen som Europas räddning från Bolsjevikerna i öst och kapitalet i London. Dessa båda globala rörelser, eller kosmopolitiska som man uttryckte det då. Motsatserna till den snäva nationalismen som nazisterna representerade.Judarna representerade dem båda. Judarna skapade bolsjevikismen. Judarna styrde kapitalet. De var den inre fienden i Tyskland och utanför Tyskland. Det var en förvriden och paranoid världsbild. Men säljande. Walther Sommerlath trodde på det här (precis som Ingvar Kamprad en gång gjorde). Annars hade han aldrig gått med i Nazistpartiet, för det gjorde även många utanför nazistpartiet.

Nazisterna gick från paranoid världsbild till handling. Även då var Sommerlath en del. Han var en av de många nazister som deltog i utplundringen av den Tyska judiska befolkningen. Han byggde sin förmögenhet på den arisering som under legala former berövade de Tyska judarna alla deras tillgångar. I en "affärstransaktion" övertog han ett stort industriföretag och lämnade en kaffeplantage i Brasilien som utbyte. En bra "affär", ingen expropriering. En affär. Industrierna var värda mycket mycket mer än plantagen och juden fruktade för sitt liv och ville ha en utväg. Han fick det. Walther Sommerlath fick hans företag.

I Kalla fakta igår visar det sig att den utredning drottningen gjort om sin far inte håller måttet. Verkligen inte alls. Hela det historiska sammanhanget rensas bort. Walther Sommerlaths namn ska inte dras i smutsen. Det är synd. Det han gjorde var smutsigt, djupt omoraliskt, kriminellt under andra omständigheter, och gjort av övertygelse. Han såg det som att han bidrog med något positivt. För den som var aktiv nazist var utträngandet av judar ur det Tyska näringslivet en nödvändig och god handling. Det tyska folket skulle räddas.

Det är synd att drottningen som verkar vara en övertygad humanist inte kan se förbi det personliga. Walther Sommerlaths agerande skulle kunna bli ett perfekt exempel på hur idéer som står i motsats till humanism kan förgifta en människa. När fiendebilder får ta över och dominera våra sinnen kan det gå illa, och alltid hamnar humanismen på undantag. Det är synd att drottningen inte kan se möjligheterna i att göra sin egen släkthistoria till ett pedagogiskt exempel. Walther Sommerlath kan ha varit en hur kärleksfull och bra pappa som helst, men det tar inte bort det han gjort och inte minst vad han representerade. Han är ett perfekt exempel på att en person som strävar efter att göra gott kan förföras att göra dess motsats.

Walther Sommerlath är även ett bra pedagogiskt exempel den mer "vardagsnära" nazismen. Att förstå hans livsval är egentligen mycket mer intressant än den ständiga fokuseringen på nazimens ledande funktionärer. De hade inte varit något annat än några galna extremister i vår tid. Men då, i en omgivning där deras idéer kunde bära frukt, blev de herrar i Europas mest folkrika stat och över en av världshistoriens mest destruktiva regimer. Sommerlath tillhörde den ivriga fancluben till antihumanismens främsta företrädare. Det är lätt och naturligt att slå ifrån sig nazismen och distransera sig. "Sådär skulle aldrig jag kunna göra". Nazismen blir till en fantasm. Något obegripligt och mystiskt. Men den kraft som var nazimen föddes ur en potent fiendebild. Den fiendebilden går att förstå. Det går att förstå varför en fiende förföljs och till sist mördas urskiljningslöst. Det har hänt efter andra världskriget i Jugoslavien och i Rwanda och på många andra platser. Förintelsen var bara unik i sin effektivitet.

Därför hoppas jag att drottningen lyckas att lyfta frågan om sin far och göra något positivt av Kalla faktas hårda granskning. Jag hoppas att hon kan släppa det personliga och agera som en statskvinna och en representant för något större. Humanism är något som var och en av oss borde slåss för. När världen målas upp i svart och vitt. När det finns en tydligt definierad fiende i dina närståendes argumentationer ska du säga emot. När dina vänner målar upp starka bilder av en fiende bör du nyansera. Sanningen ligger alltid i gråskalorna. Nyanserna är humanistens bäste vän.

Läs även: "Nazisten Walther Sommerlath" - från TV4.se

Litteraturtips:
Hitlers Folkstat - Götz Aly
Dietrich Eckarts onda öga - Per Landin