tisdag 26 juli 2011

Konspirationsteoriernas pris

Absurda framtidsscenarier framstår
som troliga i extremistiska miljöer
På forum på nätet, kommentatorfält i stora dagstidningar, hemsidor och sociala media har sedan internets barndom hatets och misstrons propaganda spridits. Här har skapats forum för alla sorters extrema åsikter och åsiktskluster. Här finns all slags extremism representerad. Religiös fundamentalism, vänsterextremism, men kanske framför allt högerextremismen har i en tid när högljud nationalism sett som paria med andra världskrigets erfarenheter i ryggen, hittat ett forum för att torgföra sina idéer. Högerextremismen har tagit allt fastare former och det kluster av högerextrema idéer som byggts upp på nätet har format en hel världsbild. En världsbild där massan är lurad och duperad att mot sin vilja införa mångkultur och tolerans mot sexuella minoriteter. Det är viktigt att påpeka hur enorm denna massa av texter är. På NRK 1 talade de i går kväll om en blogg som heter Fjordman som Anders Behring Breivik refererade flitigt till. Den är med sina många länkar ett utmärkt exempel på hur omfattande dessa nät är. Det finns hur mycket som helst och mycket av det är sinnrikt uttänkt och bedrägligt för att locka mottagliga individer in i sin väv. Ett sådant exempel i utkanten av detta åsiktskluster är Metapedia  som i ett försök att kopiera Wikipedia förvränger fakta i linje med nationalisternas åsikter.

Absurda påståenden föder misstänksamhet
Anonymiteten på nätet gör att de flest typer av åsikter kan passera. Anders Behring Breivik har med största sannolikhet (utan att ha läst hans manifest) format sin världsbild på dessa nya extremismens torgplatser. Framför sin dator kan han få sin världsbild bekräftad och förstärkt. Här mötte han andra som genomskådat "den stora lögnen" och  som i sin besvikelse över personliga tillkortakommanden och ett samhälle som de av olika anledningar lärt sig betrakta med misstänksamhet och hat, torgför sin hatiska propaganda. Förvrängda fakta och sammanhang läggs till ett enormt pussel av hat. För den ensamme framför datorn finns inget som håller tillbaka. Du eggas hela tiden till allt mer extrema ståndpunkter. (Se även SvD idag där professor Thomas Hylland Eriksson - professor i socialantropologi skriver under rubriken "Internet filtrerar fram hat") Sociala media kan föda och göda extremism och asociala ensliga extremister kan uppenbarligen eggas till handling.

Det döljer sig alltid en komplott bakom
 de stora händelserna
Det är många lockas av olika konspiratoriska idéer. Dessa är lockande för de flesta då de ger tydliga svar på hur världen fungerar - egentligen. I Fredrik Lindströms tv-serie "Vad är en människa?" från den 12 juni i år diskuterade han med kognitionsforskaren och professorn Peter Gärdenfors. Under en del av avsnittet tycker jag att han ringade in upphovet till både forskning och konspirationsteoritiserande. "Vår hjärna är specialiserad på att se samband, och den är så bra på det så den gör det även när sambanden är ganska långsökta. Man skulle nästan kunna säga att vi människor är mönster och orsaksberoende. Vi är liksom knarkare fast vi går på strukturer och skäl till saker och ting, och vi letar ständigt efter sådana, överallt." (Fredrik Lindström ca 43 min in i del 1). Skillnaden mellan forskning och konspiratoriskt orsaksletande ligger i att forskning letar förutsättningslöst medan de som söker konspirationerna redan har svaret klart; "Det är judarnas som ligger bakom, eller det är multikulturalisternas fel eller det är CIA:s fel osv. osv". Konspirationsteoretikerna söker aldrig förutsättningslöst utan böjer fakta för att passa in i deras världsbild. Bakom varje händelse finns en tydlig avsändare som vill forma världen i en riktning. Ingenting händer av en slump eller av en kombination av många olika faktorer och intressen. Nej, det finns en illvillig makt som styr. Som drar i alla trådar. Det finns inga ekonomiska, historiska, geopolitiska, religiösa, ideologiska kombinationer av intressen som tillsammans skapar de strukturer som formar världen. Nej, det är en konspiration.

Man skulle även kunna påstå att religionerna alla har sitt upphov i människans sökande efter orsakssamband eller som man ofta säger "sökande efter mening". Vi letar efter mönster och i mönstren ser vi meningen med varandet. För mig är allt sökande efter kunskap som inte är förutsättningslös utan mening. Jag är verkligen vad Fredrik Lindström kallade - en knarkare som går på strukturer - men för mig är tillvarons komplexitet det vackra. Inte de enkla svaren eller de entydiga mönstren. Svartvita världsbilder eller ensidiga förklaringar får mig att vilja komplicera och nästan alltid är det mer komplicerat än vad det först verkar vara. För Anders Behring Breivik och alla hans åsiktsfränder bland nätets högerextremister är det tvärtom. Allt ska förklaras och passas in i deras ensidiga världsbild. Nätet är till för att bekräfta inte för att söka ny kunskap.

Jag förstår att det är svårt att komma åt högerextremisternas hatkluster utan stora inskränkningar på nätets frihet och jag kommer heller aldrig (tror jag) bli någon förespråkare för något sådant. Men faktum är att högerextremisterna ligger långt före de flesta av nätets användare och utnyttjar detta till att sprida sin världsbild och få ett oproportionerligt stort utrymme på nätet. Personligen är jag framför allt besviken på forskarsamhällets dåliga närvaro på nätet. Visst finns det undantag, men till exempel bland svenska historiker är närvaron på nätet nästan obefintlig. Om en googlesökning ska leda till en högerextremist eller till en forskare är faktiskt en viktig fråga i en tid när de flesta vanliga barn, ungdomar och vuxna söker sin information på nätet. Jag hoppas på en framtid för nätet där extremisterna blir översvämmade av seriösa forskare och debattörer och där vägarna till deras kluster blir svårare att nå och där de blir lika marginaliserade som i det övriga samhället.

fredag 15 juli 2011

Min historialärare, Winston Churchill och det svenska sveket


















"Det var på 50-talet under Churchills andra period som premiärminister. Då när han mot alla odds åter hamnade på ten downing street. Jag var i London för att försöka få träffa honom. På den tiden var gatan inte övervakad och man kunde komma ända fram utan att bli stoppad av säkerhetsvakter. Det var i slutet av min vistelse i London och ännu hade jag inte lyckats. Jag promenerade sent en kväll längs gatan när jag såg en bil svänga upp. Det var en stor mullrande Rolls royce och jag kände igen den. Det var premiärministerns bil. Jag rusade efter den. Den stannade utanför nummer tio. Premiärministern tog sig långsamt ur bilen märkt av sin dåliga hälsa och förmodligen ganska mycket wiskey. Flämtande nådde jag fram till premiärministern utan att bli stoppad. Med andan i halsen fick jag inte ur mig något vettigt. Churchill sa; goodnight sir, vände på klacken och gick in."

Jag var nyligen på en väns bröllop. Min väns gudfar råkar även vara min historialärare från gymnasiet. Han som var en sådan fantastisk berättare. Hans undervisning kanske var något gammaldags men han var nära pensionen redan då för 18-19 år sedan, och tänkte knappast sådär på karriärens elfte timma ändra sig. Och varför skulle han. Han var ju så bra på det han gjorde och det märktes att han verkligen älskade sitt ämne. Min vän och jag har då och då pratat om hans gudfar/min historialärare eftersom de står varandra väldigt nära. Nu fick jag chansen att träffa honom. Det blev många långa berättelser om Churchill och hans framsynthet. För Churchill är hans stora förebild. Och han tycker att egentligen borde det nog vara så för alla. Hur som helst fick min vän och hans nyblivna fru två praktverk om Churchill i bröllopspressent och han höll det längsta av bröllopstalen - naturligtvis späckat av referenser till hans stora idol och hans familj.

Efter middagen presenterade jag mig och eftersom jag studerar den svenska mellankrigstiden och han Churchill gled samtalet snabbt in på Sverige under andra världskriget. Han delade Churchills syn på Sverige under andra världskriget. Att vi var fega och inte förstod att stå upp för friheten när det gällde. Han hade nyligen läst och tyckte att jag borde läsa Klas Åmarks - Att bo granne med ondskan - som han tyckte visade att Churchill hade rätt. Han tycker inte att Sverige alls gjort upp med sin historia under andra världskriget där Sverige böjde sig baklänges för att undvika att bli inblandade i kriget, men i sin strävan efter det i slutändan gynnade Nazisterna. Den berömda permiteringstraffiken var bara en liten del av samarbetspolitiken som gjorde att vi svek. En enorm järnmalmsexport till Tyskland, en mycket restriktiv inställning till flyktingar från det tredje riket och flera andra eftergifter underströk detta svek mot den fria världen och ockuperade demokratier och broderfolk.

Jag har ännu inte läst Åmarks bok men väl den här recensionen i DN. Kanske är det dags att på allvar diskutera bilden av Sverige under andra världskriget, där regeringen gjorde det enda rätta som försökte hålla Sverige utanför. Politiken som i det neutrala Sveriges efterkrigstid och under kalla kriget blev till en förebild, samtidigt som Sverige blev ett land som såg sig som förkämpar för fred, frihet och mänskliga rättighet. Dubbelheten i att vägra ta ställning i handling och att samtidigt tala vackra ord är påtaglig. Inte minst blir förvirringen påtaglig i den nyligen omdiskuterade Libyeninsatsen. Kanske skulle denna hamna i ett annat ljus om synen på andra världskriget omvärderades. Neutralitet kan ses som taktisk finess och gott statsmannaskap för att få befolkningen att slippa lidande, men det kan också ses som feghet och ryggradslöshet att när det verkligen gäller inte stå upp för friheten och demokratin, och bristande intellektuell förmåga att fullt ut se konsekvenserna av sin egen förda politik.

Det är trots detta lätt att se att neutraliteten gynnade Sverige under andra världskriget, och även under det kalla kriget. Kanske krävdes neutralitetens taktiska hållning när faran låg så nära på andra sida Östersjön - men var finns faran idag. Ska vi vara för evigt neutrala. Har inte neutraliteten spelat ut sin roll efter att muren föll. Varför klänger vi oss fast vid den som en snuttefilt istället för att säga att vi ställer alla våra medel, humanitära och vapenmakt för friheten och demokratins sak. Det hade i alla fall Churchill gillat, och min historialärare.