tisdag 22 februari 2011

Nazisternas socialism, vad var det?

Samma ideologi?
Jag har den senaste tiden stött på påståendet att det Nationalsocialistiska arbetarpartiet, ja nazisterna alltså, framför allt var en socialistisk rörelse, och inte en nationalistisk. Poängen verkar vara att all verklig ondska i världshistorien beror på socialismen. Bland annat dök påståendet upp i en riksdagsdebatt om händelserna i arabvärlden, där en sverigedemokrat lyckades klämma in det. Just nu läser jag en bok av statsvetaren, idéhistorikern, publicisten och demokratikämpen Herbert Tingsten som skrev om socialismen i den nationalsocialistiska ideologin redan 1935. Han försöker här påvisa hur uttunnat begreppet socialism blivit i den nazistiska ideologin, så långt att den bara blivit en slogan. Det kanske inte riktigt stämde. Nazismen hade faktiskt socialistiska drag och fick det än mer efter 1935. Att socialismen var absolut underordnad nationalismen, är ändå tydligt. Det är nationen som är målet, socialismen är endast ett verktyg, och en del i det populistiska misch-masch som var den nazistiska ideologin. 

Utdrag ur: BEGREPPET "SOCIALISM" I NATIONALSOCIALISMEN (länk till hela texten (11 sidor))

Herbert Tingsten
Nationalsocialismen har aldrig varit en socialistisk rörelse i den meningen, att den som mål uppställt en mera generell socialisering av produktionsmedlen. Partiprogrammet av år 1920 - förklarat oföränderligt år 1926 - innehåller likväl socialistiskt färgade programpunkter, och krav på en del socialiseringsåtgärder framfördes länge i partiets propaganda. Allteftersom partiet förvandlades till ett medel för den borgerliga reaktionen mot socialismen förtunnades eller avskrevos emellertid de socialistiska kraven, de radikala grupperna inom partiet avsöndrades, och partiets politik och propaganda inriktades på bevarande av den privatkapitalistiska produktionsordningen i hägnet av en auktoritär stat. Med uppgörelsen i juni 1934 (de långa knivarnas natt, ögats anm.) synes partiets utveckling på denna punkt tills vidare vara avslutad.(Det var den inte, se diskussion nedan, ögats anm.)
Socialist är var och en, som icke känner något högre mål än sitt folks väl, heter det i ett Hitlertal, i ett annat, att socialism innebär, att varje medlem av ett folk sättes på sin rätta plats. Socialism är "folkgemenskap eller kamratskap", skriver Goebbels. Socialismen är ett arv från den preussiska armén, från den preussiska byråkratin; "det var denna socialism, som gjorde det möjligt för Fredrik den store och hans grenadjärer att föra krig under sju år".
Wilhelm Frick
Socialism "är oavlåtligt förverkligande av en inre hållning, som ej begär något för det egna jaget och är beredd att göra allt för folket" (Wilhelm Frick). Socialismen är "ett folks sedliga, liksom nationalismen dess fysiska självhävdelse" (Walter Köhler). Skillnaden mellan rik och fattig förnimmes föga, då den nationella stoltheten delas av alla.
Den sanna socialismen har intet att göra med produktionssystem eller ekonomiska förhållanden. Från den materialistiska tidsåldern, skriver Köhler, ledare av partiets utskott för ekonomiska frågor, "stammar vidskepelsen, att en bestämd produktionsordning vore nödvändig för socialismens genomförande. Men en sådan uppfattning överskattar i hög grad de ekonomiska förhållandenas roll i folkets liv."
Den tyska socialismen är, förklarar Wilhelm, icke i första hand en ekonomisk eller social teori, den avser icke egendomens fördelning. "Den nationalsocialistiska staten exproprierar ej och förstatligar ej." Marxismen hade sin rot i kapitalismen, ty den ville "bara" föra över egendomen från enskilda till staten. Nationalsocialismen lägger tyngdpunkten på den etiska uppfattningen; den kräver visserligen, att kapitalet förvaltas väl, men anser det ej så viktigt vem som äger produktionsmedlen och hur mycket som äges av var och en. Endast nazismen är därför verkligt antikapitalistisk.
Ley (Robert), arbetsfrontens chef, framhåller oförtrutet i sina tal till arbetarna, att arbetet är en välsignelse, icke en börda, att man icke arbetar för att förtjäna pengar, utan på grund av ett inre tvång. "Vad är arbetets syfte? Varför bära människorna inom sig en drift att bygga, att skapa, att uppfinna, att bruka jorden? Det kan icke vara en magfråga. Det är den längtan till det eviga, som finnes hos varje människa... Därför kunna vi också utan svårighet mäta arbetets lön. Den ligger i detta eviga, icke i det materiella." "Arbete är icke till för lönens, för pengarnas skull, utan arbete är självändamål." För den materialistiskt inriktade, som icke övertygas av detta resonemang, har Ley andra argument i beredskap. "Konsumtionsskillnaden människor emellan är ju så liten. Begreppen rikedom och fattigdom ha icke gjort människorna missnöjda... Även den rike kan ju blott uppehålla sig i ett rum, blott sitta på en stol, han kan ju inte äta mer än ett stycke kött." Beror överhuvud lyckan på pengar? "Vad betyder lycka, frihet, rikedom, allt gods i denna världen? Den hetsade bondhustrun är lycklig, under det att den rike bankiren alltid är missbelåten... Fri, i sanning fri, är den, som har lagbundenhetens och harmonins livsåskådning till grundval och därför i alla livets förhållanden är i stånd att övervinna den lymmel, som bor i hans inre" ("den inneren Schweinehund"). Så talar "arbetets ledare" till de på sina arbetsplatser uppställda massorna.
Det är ett välkänt förhållande, att de borgerliga diktaturerna i sina ideologier infogat åtskilliga begrepp, som i de demokratiska staterna, och särskilt inom de politiska riktningar, vilkas besegrande är diktaturens huvudsyfte, erhållit en stark värdebetoning. Så t. ex. ha orden demokrati och frihet i fascistisk och nazistisk teori anammats i betydelser, rakt motsatta dem, som tidigare varit de härskande. Nazismens annektion av begreppet socialism är även ett uttryck för denna tendens. Socialismen blir en känsla av solidaritet eller en etisk uppfattning. För proletariatet skall föreställningen om nationens storhet, om arbetets ideella innebörd, vara vägledande; den ekonomiska ersättningen för arbetet blir en underordnad sak jämförd med dettas inre, andliga värde. Men i företag och affärer behövas de ekonomiska lockmedlen; näringslivet måste därför vara fritt. Generöst socialiserar och fördelar man de högre, moraliska värdena; inom begränsade folkgrupper stanna de föraktade materiella tingen — makt och pengar.

Herbert Tingsten 1935 (Lägg märke till årtalet. Tre år efter Hitlers maktövertagande och före man fullt ut kände till vilka konsekvenser nazistisk ideologi skulle få.)

Tingsten menar alltså att begreppet uttunnades till att representera något helt annat. Det användes flitigare och flitigare så som diktaturer gärna kallar sig demokratiska fast de representerar motsatsen. Med socialism menade nazisterna till sist bara nationell sammanhållning och uppslutning bakom eliten.

Men kanske är Tingstens bild en förenkling och ett tidsdokument på flera sätt. 1935 var den allians med de konservativa och industrin som ledde Hitler till makten fortfarande i färskt minne och eftersom maktpolitiken var överordnad tonades de socialistiska inslagen ner. Till bilden hör också att nazistena faktiskt byggde upp ett nytt socialförsäkringssystem för tyskarna, gav dem en längre semester och lanserade storstilade planer för bostadsbyggande. Han skapade, främst genom sin rustningspolitik, arbeten i överflöd i ett land som tidigare plågats av en enorm arbetslöshet. Med tiden och under kriget ägde även förstatliganden i stor skala rum. Tyskarna och de tyska arbetarna fick det faktiskt materiellet sett bättre under Hitler, åtminstone till en början. Det var så han vann över folket på sin sida. Men det var en socialism bara för tyskarna och på alla andras bekostnad, då den betalades genom utplundringen (ner till minsta guldplomb) av judarna och av de under andra världskriget ockuperade länderna (Se även denna recension av Götz Alys - Hitlers folkstat).

Så visst hade nazisterna många socialistiska drag, men mest centralt i deras ideologi var ändå nationalismen. Folket och staten och deras ärorika krigiska förflutna flöt ihop. Nationen måste hålla samman mot det utomstående hotet. De kommunistiska barbarerna i öst, de utsugande kapitaliststaterna i väst och det inre hotet - judarna. Socialismen var för nazisterna ett verktyg i nationalismens tjänst. Så när sverigedemokrater pratar om nazismen som en socialistisk rörelse glöm då inte den verkligt betydelsebärande första delen av paritnamnet - National - som i nationalist.

torsdag 17 februari 2011

Demokrati Då och Nu del 2: Den svenska demokratirörelsen

Samling inför demonstration Norra bantorget i Stockholm

Tes 2: Inte förrän folket i en demokratirörelse säkrat allmän och lika rösträtt är de nöjda. Det är en fråga om värdighet.

Gripen demonstrant 1917
1917 kokade det i landet. Ute i Europa rasade första världskriget och i dess skugga började livmedlen att tryta. Hungerkravaller bröt ut i flera Svenska städer. Under våren passerade Lenin Stockholm på väg från exilen mot Petrograd och ryska revolutionen. I juni talade Hjalmar Branting vid en rösträttsdemonstration som spårade ut i kravaller, efter att ridande polis hårdhänt ingripit mot demonstrationsdeltagarna. Socialdemokraterna splittrades och fick en radikal utbrytare i Sveriges socialdemokratiska vänsterparti som förde en kraftfull revolutionär retorik. På hösten samma år hölls val där socialdemokraterna för första gången blev det klart största partiet, och liberalerna även de större än högern. De båda första var den tidens vänster och förespråkare för allmän rösträtt. Men rösträttsmotståndarna i den av högern dominerade första kammaren vägrade ge upp sina privilegier. För en reform krävdes godkännande i båda kamrarna.

"Det är skam, det är fläck på Sveriges banér
 att medborgarrätt heter pengar"
Den svenska demokratirörelsen tog sina första stapplande steg efter ståndsriksdagens avskaffande1866. Det nya systemet med en tvåkammarriksdag var lika odemokratiskt som sin föregångare men bar på en demokratisk potential. Istället för börd, anor och prästerskap byggde det nya systemet på rikedom i pengar och fastighetsinnehav. Inkomstreglerna gjorde att bara 20 % av Sveriges män över 21 var röstberättigade. 1899 hade andelen ökat till 25 % på grund av den allmänna välståndsökningen. Det gjorde Sverige till ett av de länder i Europa med mest odemokratiska röstregler.

Kraven på utökad rösträtt skulle komma att rida på den våg som var industrialismen och dess konsekvenser. Det var först under 1800-talets tre sista decennier som industrialisering och urbanisering tog fart på allvar i Sverige. Under den tiden fördubblades de sysselsatta inom hantverk och industri. De som levde på jordbruk minskade kraftigt och var vid sekelskiftet nere på något mer än hälften. Det var den nya större medelklassen och arbetarklassen som blev drivande i utvecklingen mot demokrati.

Det började i medelklassen där liberalerna växte i styrka med sin bas i den nya medelklassen. Den tidiga rösträttsrörelsen dominerades av liberaler, men inte alla liberaler var rösträttsförespråkare. Inte heller fanns det några partier i den mening vi menar idag. Redan 1867 drev så kallade nyliberaler (inte att förväxla med det sena 1900-talets) frågan om allmän rösträtt men som en liten minoritet. Liberala arbetarföreningar var också tidiga förespråkare. I början av 1880-talet drevs frågan om utökad rösträtt även av Bondeförbundet, men senare blev de allt mer konservativa.

Sveriges allmänna rösträttsförbund tillkom som en reaktion mot en riksdag där rösträttsfrågan hade trängts tillbaka. Förbundet dominerades kraftigt av liberaler men var öppen för alla. Även socialdemokrater från det nybildade partiet (1889) engagerade sig. Efter förslag från Hjalmar Branting anordnades val med allmän rösträtt till så kallade folkriksdagar. Kampanjen var lyckad och man lyckades övertrumfa de vanliga valen i antal röstande. I den nya folkriksdagen var 3/4 delar liberaler och resten socialdemokrater. Andra aktiviteter var pengainsamlingar, spridandet av pamfletter och namninsamlingar. 1900 upplöstes rörelsen och blev grunden för ett nationellt liberalt parti - frisinnade landsföreningen - som tillsammans med socialdemokratin fortsatte kampen för allmän rösträtt.

Poliskravaller vid rösträttsdemonstration 1902
Rösträttsförbundet nådde inga direkta framgångar och Socialdemokraterna ville mer, de var trotts allt de som allra mest stängdes ute av rösträttsbestämmelserna. Rösträttsfrågan var den alltigenom överskuggande för den tidiga socialdemokratin. De ville slopa alla inkomstkrav medan liberalerna istället ville mildra kraven och gå stegvis fram. Socialdemokraterna var också beredda att ta till mer radikala metoder. Demonstrationer och arbetsnedläggelse användes som vapen och storstrejk hotade. I samband med riksdagens rösträttsdebatt i maj 1902  gjordes allvar av hoten om storstrejk med allmän arbetsnedläggelse i tre dagar. Det blev en kraftfull demonstration av den unga socialdemokratins och fackföreningsrörelsens maktmedel i kampen för rösträtt.

Vid valen 1905 lyckades liberalerna och socialdemokraterna få majoritet i den andra kammaren. Allt fler i medelklassen hade fått rösträtt på grund av stigande inkomster. Även många arbetare hade nu fått rösträtt. Rösträttsförespråkarna var för första gången i majoritet. Men det var inte bara från andra kammaren makten utgick. Kungen och den första kammaren hade lika stor tyngd och utgjorde en konservativ bastion. Ledaren för liberalerna - Karl Staff - var en stark rösträttsförespråkare och vägrade delta i en regering som inte lovade genomföra en reform. I ett försök att blidka rösträttsförespråkarna, och samtidigt behålla sitt inflytande, genomfördes den första reformen 1907, som gav allmän rösträtt till män i valen till andra kammaren. Men ännu saknade kvinnorna rösträtt, och i kommunalvalen som låg till grund för representationen i första kammaren fanns inkomstspärrarna kvar.



Med reformen vann högern tid, men målet för rösträttsförespråkarna var inte nått. Första kammaren och kungen fortsatte att blockera allmän rösträtt i ytterligare 10 år. Förändringarna av rösträtten till första kammaren var inte tillräckliga. Snart återupptogs kampen.

1918 var tiden mogen. Under våren lade den nya majoriteten i andra kammaren med socialdemokraterna i spetsen fram ett förslag till allmän rösträtt. Även denna gång vägrade första kammaren att rösta igenom förslaget. Men oroligheterna tilltog och i spåren av den internationella revolutionära oron blev trycket för stort. På hösten lades ett ännu radikalare förslag fram än under våren och den här gången gick det igenom. Pressen på första kammaren hade varit hård och rösträttskampen pågått länge, både i och utanför riksdagen. Folkets kamp hade till sist burit frukt.

Läs om händelserna 1918 i första delen om Sveriges demokratisering med paralleller till utvecklingen i Arabvärlden av idag: Demokrati Då och Nu del 1: Demokratin sprider sig från Tyskland till Sverige 1918.

PS. Intervju med Signe Johansson som deltog i protesterna för allmän rösträtt:
Signe Johansson var seg. Knappt tjugo år gammal gick hon med andra kvinnor i ett demonstrationståg på Emmabodas enda gata. Polismän till häst följde efter på nära håll, ditskickade av stadens politiker.
- Vi måste hålla oss i rörelse. Om vi stod stilla kom de fram och slog till oss, minns Signe. Jag var rädd men jag gav mig inte. Vi var unga och oerfarna men vi visste vad vi ville.

PSS. Medborgarsång - Werner von Heidenstam

Så sant vi äga ett fädernesland,
vi ärvde det alla lika,
med samma rätt och med samma band
för både arma och rika;
och därför vilja vi rösta fritt
som förr bland sköldar och bågar,
men icke vägas i köpmans mitt,
likt penningapåsar på vågar.

Vi stridde gemensamt för hem och härd,
då våra kuster förbrändes.
Ej herrarna ensamt grepo till svärd,
när varnande vårdkase tändes.
Ej herrarna ensamt segnade ner
men också herrarnas drängar.
Det är skam, det är fläck på Sveriges banér,
att medborgarrätt heter pengar.


Heidenstam blev med tiden allt mer konservativ och skeptisk till den allmänna rösträtten, men hans medborgarsång hade stort genomslag inom rösträttsrörelsen.

onsdag 16 februari 2011

Några nya bloggar av historiker

Historiebloggen av Dick Harrison, Flöden av teknik och näringslivshistorikern Gustav Sjöblom och Gröna små äpplen av teknik och vetenskapshistorikern Nina Wormbs är alla tillskott till min blogglista - Historia.

onsdag 9 februari 2011

Fler bloggar på - Med öga för Historia

Nu kommer fler blogglistor få plats på Med öga för Historia. Tidigare har jag bara hållit koll på landets historiabloggare. Nu har jag ändrat mig och kommer även att ha med andra bloggar jag tycker är relevanta och intressanta.  Den första listan är med vetenskapsbloggare, mest statsvetare.

tisdag 8 februari 2011

Demokrati Då och Nu del 1: Demokratin sprider sig från Tyskland till Sverige 1918


Första tesen: Demokratiska revolutioner har en tendens att sprida sig till grannländer som är kulturellt och politiskt lika.

Gustav V höll Hjalmar Branting
utanför regeringen 
Demokratiseringen i Sverige gick trögt. Starka konservativa krafter var rädda för pöbelns makt, tveksamma till folkets förmåga att ta förnuftiga beslut. Kungen hade fortfarande makten över vem som fick bilda regering, och den starkt konservativa och högerdominerade första kammaren i det svenska tvåkammarsystemet satte sig på tvären när frågan om allmän rösträtt kom upp. Men över hela Europa ifrågasattes den konservativa elitens förmåga att leda sitt folk på ett förnuftigt sätt. De hade störtat Europa in i det mest förödande krig mänskligheten hade sett. Många miljoner människor hade kastats fram framför fiendens maskingevärmynningar och slaktats. Gång på gång visade militärledningarna sin oförmåga att bryta dödläget. Inte minst i Tyskland ifrågasattes styret och kejsaren allt mer.

Vid den här tiden var Sverige orienterat mot Tyskland, på samma sätt som vi idag har vår kulturella och ekonomiska orientering mot USA. Vad som pågick i Tyskland angick varje svensk. Särskilt bland den ekonomiska eliten, och de konservativa politikerna och rojalisterna, sågs Tyskland som en förebild med sin utvecklade industri och sin kejsare. För de konservativa sågs Tyskland som en garant mot "det ryska barbariet" och som ett inrikespolitiskt ideal i kampen mot socialism och andra radikala (enligt dåtidens synsätt) rörelser. Den ryska revolutionen 1917 var i färskt minne och både i Sverige och i Tyskland var socialisterna på stark frammarsch. Den tyska socialdemokratin hade varit en stark inspirationskälla för sina svenska likar redan från början.

Socialisten och krigsmotståndaren Karl Liebknecht håller tal i Berlin
Före första världskriget hade socialisterna över hela kontinenten enigt beslutat sig för att motsätta sig ett krig. Arbetarrörelsen var internationell och arbetare skulle inte slåss mot arbetare. Men när kriget väl bröt ut slöt respektive länders socialister upp bakom sina egna nationer. Även så i Tyskland. Att så blev fallet hade flera orsaker, men den främsta var folkens entusiasm inför kriget före krigsutbrottet. Man ville inte gå emot folkopinionen. Besvikelsen blev stor på många håll, inte minst inom den svenska socialdemokratin.

Eric Ludendorff flydde till Sverige
I Tyskland under kriget, där allt mer av makten gled över till den tyska arméns överkommando med generalerna Eric Ludendorff och Paul von Hindenburg i spetsen, blev motståndet inom det socialdemokratiska partiet och inom hela arbetarrörelsen allt starkare. Krigslagarna tvingade fabriksarbetarna till hårda arbetsvillkor och missnöjet grodde. 1917 utbröt februarirevolutionen i Ryssland och strax efter också de första stora organiserade strejkerna i Tyskland. Två månader senare splittrades de tyska socialdemokraterna och de radikala, som också var de starkaste krigsmotståndarna, bröt sig ut. I denna utbrytargrupp fanns även de mycket radikala så kallade spartakisterna med bland andra Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht.
Drygt ett år senare slöt Tyskland en hård fred med bolshevikerna i Ryssland. Kriget i öst var vunnet, men det jäste i Tyskland och på västfronten gick det inte lika bra. I början av oktober 1918 förklarade Ludendorff inför riksdagen att kriget var förlorat, och att vapenvila borde slutas. Nu gjorde han den manöver som gav upphov till den så kallade dolkstötslegenden. Han lyckades få socialdemokraterna att överta regeringsansvaret och trupperna började dra sig tillbaka. När de hårda vilkoren för vapenvilan kom i slutet på oktober ändrade han sig, kriget skulle fortsätta. Men trupperna var i upplösning, och att fortsätta striderna var omöjligt. Så Ludendorff fick sparken av regeringen och flydde med hjälp av falska papper till Sverige. På så sätt fick den tyska socialdemokratiska regeringen senare skulden för att kriget förlorades, och för den förnedrande freden som kom. Dolkstötslegenden var född.

Soldatråd av myterister och revolutionärer
Trots att regeringen nu sökte fred beslöt flottan, mot regeringens vilja att ge sig ut för att möta den brittiska. Det blev den tändande gnistan till revolution. I Kiel utbröt myteri på flottans skepp och snart var staden i myteristernas händer. Upproret spred sig och soldater som var medlemmar av det socialistiska utbrytarpartiet bildade arbetarråd efter inspiration från de bolshevikiska sovjeterna (betyder råd). I Bayern tog ett arbetarråd makten och utropade delstaten till socialistisk republik den 7:e november. Två dagar senare abdikerade kejsaren och Tyskland förklarades vara republik. Det tyska kejsardömet hade fallit.

Även Sverige nåddes av revolutionsfeber. Revolutionsfester hölls och krav fördes fram på snabba förändringar. Kraven var radikalare än någonsin med allmän rösträtt, första kammarens avskaffande och republik. Hur djupt denna rörelse gick är svårt att säga, men ryktesspridningen var omfattande och många drabbades av panik. Helt klart är att seriösa bedömmare vid tiden fruktade allvarliga oroligheter om man inte vidtog åtgärder. Tidigare under våren hade en proposition om författningsändringar med bland annat allmän rösträtt röstats igenom i den nästan demokratiska andra kammaren, men fällts i den konservativa första kammaren. Nu lades ett långt mer radikalt förslag fram där första kammaren demokratiserades och där även kommunalvalen blev demokratiska. Nästan alla begränsningar och graderingar av rösträtten beroende på inkomst, skattebetalning och ålder togs bort och dessutom aviserades att en proposition om kvinnlig rösträtt skulle läggas fram 1919. Allt detta hände mellan den 10:e och den 20:e november, då den nya författningen klubbades igenom i de båda kamrarna. Den högerdominerade första kammarens motstånd bröts, av rädslan för den tyska revolutionen.

PS. Oroligheterna fortsatte i Tyskland och först under våren 1919 lyckades den socialdemokratiska regeringen få kontroll över situationen genom att kalla in trupper och liera sig med de konservativa. Ett uppror startat av Spartakisterna i januari slogs ner och Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades. Rådsrepubliken i Bayern krossades. Den 11:e augusti skrevs Weimarrepublikens författning på.

PSS. I spåren av det förödande första världskriget grundades en lång rad nya demokratiska stater. Det här var den demokratiska revolutionen i Europa. Demokratin spred sig. Inte alla skulle hålla. Vissa fördjupades och blev starkare (Sverige), andra slets sönder av interna motsättningar och kollapsade (Tyskland).

Det här är del ett i en serie om demokratisering, där jag drar paralleller mellan vad som hände när Sverige blev en demokrati 1918 med utvecklingen i arabvärlden just nu.