onsdag 23 september 2009

På resa med Kapuscinski

Han ville korsa en gräns. Vilken som helst gick bra. När Ryszard Kapuscinsky började sin karriär som reporter i Warsava var det 50-tal och det Kalla kriget var som kallast. Det Polen han levde i var klaustrofobiskt. Ingen vågade ställa frågan varför. Från öst lutade fortfarande Stalins tunga skugga. När han under sina resor som reporter på den Polska landsbyggden närmade sig gränsen mot öst skenade hans fantasi. Han ville korsa en. Tanken var kittlande och han nämde för sin chefredaktör att han gärna skulle vilja det. Kanske till Tjekoslovakien.

Ryscard Kapuscinski var en av världens främsta resande reportrar. Hela hans arbete genomsyras av en stark sympati och respekt för människor och kulturer och en djup nyfikenhet och ambition att förstå. Hans styrka är inte det spektakulära, trots att han var med under många dramatiska omvälvningar, statskupper och krig under sin karriär. Hans styrka låg i hans instinktiva vilja att identifiera sig med och förstå de vanliga människorna mitt i dessa händelser.

Sedan jag först läste hans "Imperiet" om Sovjetunionens sönderfall har han varit en av mina stora förebilder. Tyvärr är det inte så ofta jag minns precis vad jag läst för han frossar inte i det spektakulära. Idag började jag läsa hans sista bok "På resa med Herodotos". Jag blev helt fängslad direkt. Varför jag inte läst boken förrän nu beror faktiskt på att jag aldrig varit särskillt intresserad av de gamla grekerna. Snarare har allt som berört dem skapat ett aktivt ointresse hos mig. Men nu var det dags.

Herodotos har kallats för historieskrivningens fader. Men han har också, pågrund av sina omfattande resor setts som en av de första geograferna. Hans stora verk heter "Historia", och det var med den under armen som Kapuscinski korsade sin första gräns. Att resande och historia hörde ihop var för Kapuscinski en nyckel.
Herodotos verk hade nyligen kommit ut på Polska, publicerad efter den store diktatorns bortgång 1953, när Kapuscinsky kallades upp på sin chefredaktörs kontor. "Du ska åka till Indien", var beskedet. Den indiska statschefen Nehru hade nyligen som första land utanför östblocket besökt Polen och Kapuscinski skickades iväg. Som reselitteratur fick han med sig den nyutkomna "Historia". För Kapuscinski var resan ett fjasko. Han kunde mycket lite engelska och visste inget om Indien. Uppgiften blev övermäktig och han kände att han inte förstod något av vad han varit med om. Men upplevelsen av Indien var stark och väl hemma läste han allt han kunde hitta om Indien. I Herodotos hittar han en själsfrände och genom honom förstår hur han ska tackla sina upplevelser: "Det finns så många världar. Och alla är olika. Alla är viktiga. Och att man måste lära känna dessa andra världar och kulturer, eftersom de är speglar där vi kan se oss själva och vår kultur". Herodotos 484 fkr - 425 fkr.

Ryscard Kapuscinski f 1932 d 2007.


I svensk översättning:

  • Kejsaren (Cesarz), 1985, översättning via engelska Britt Arenander - Om Haile Selassies sista dagar.

  • Shahernas shah (Shahinshah), 1986, översättning via engelska Britt Arenander - Kapuscinskis sida av historien om den siste Shahen av Iran.

  • En dag till att leva (Jeszcze dzień życia), 1987, översättning via engelska Britt Arenander - En berättelse om kolonialism och dess tragiska konsekvenser i ett sönderslitet Angola under 1975.

  • Imperiet (Imperium), 1993, översättning Anders Bodegård - Kapuścińskis uppgörelse med Sovjet men också en kärleksförklaring till de platser och människor som förut var en del av det enorma riket.

  • Fotbollskriget (Wojna futbolowa), 1998, översättning Anders Bodegård - Två landskamper i fotboll utlöste 1969 ett krig mellan El Salvador och Honduras. Kriget varade i etthundra timmar, krävde sextusen liv och gjorde omkring femtiotusen människor hemlösa. Kapuscinski var där. Detta är en av de många krigshistorier från framför allt Afrika och Sydamerika/Centralamerika som han skriver om.

  • Ebenholts (Heban), 2000, översättning Anders Bodegård - 40 år som korrespondent i Afrika har här utmynnat i en serie essäer.

  • På resa med Herodotos (Podróże z Herodotem), 2006, översättning Anders Bodegård - Om de första resorna, och en närläsning av Herodotos historia
  • fredag 18 september 2009

    BOK: Sveriges Historia

    Nu till på bokmässan den 24-27 september kan du för första gången köpa de första två delarna av Sveriges Historia. Det är det första standardverket på 50 år där man försökt sammanställa var forskningen står på ett lättillgängligt sätt. Under ledning av Lundaprofessorn Dick Harrysson har ett vetenskapligt råd sammanställt vad som ska bli åtta band med svensk historia från att isen lämnade vårt land för 13000 år sedan fram till idag. Det är en storsatsning där även Historiska muséet och TV4 är med. Till våren 2010 blir det en tv-serie och på Historiska muséet blir det den största utställningssatsningen på 15 år.

    Läs mer på Nordstedts hemsida: http://test.norstedts.se/bocker/utgiven/2009/Host/harrison_dick-sveriges_historia-inbunden/

    torsdag 17 september 2009

    Historien förvrängd

    Historisk kunskap hämtad på nätet kan vara farlig och svår att genomskåda. Se på det här extremt omfattande försöket till att förvränga den erkända nätencyklopedin Wikipedia.

    http://sv.metapedia.org/wiki/Huvudsida

    särskilt in och läs deras avsiktsförklaring en bit ner i högerspalten.

    Jämför med den riktiga.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Huvudsida

    tisdag 15 september 2009

    Till Levande Historias försvar

    I Agenda i söndags gick Aftonbladets kulturredakör Åsa Lindeborg till attack mot Levande historia. De borde inte finnas tycker hon. Historia är ett politiskt slagfält och sådant ska inte statliga myndigheter syssla med tycker hon. Hon hänvisade också till det upprop som startade förra året, påskrivet av 450 forskare, som är kritiskt till Levande historia. Även Kjell Östberg, professor på Södertörns högskola uttalade sig kritiskt: "Statens uppgift är att leverera fakta och sedan är det upp till medborgarna att tolka dessa som man vill." (http://svtplay.se/t/103430/agenda, börjar ca 24 min in i programmet)

    Levande Historia informerar om de brott som begåtts i Nazismens och Kommunismens namn. Ohyggliga brott som gjorts av totalitära ideologier får stå som en bakgrund till varför Demokrati, mänskliga rättigheter och ett fungerande rättsamhälle är viktigt. Så här går det om man låter ett fåtal med utopiska idéer regera. Därför har vi kompromissen. Därför har vi Demokrati. Utifrån det här perspektivet är Levande historia moralistiskt och idéologiskt. Genom att visa på andra styresskicks baksida kan man lyfta fram varför demokrati är bra.

    Stora delar av det svenska historiska forskarsamhället har i historieuppropet (http://www.historieuppropet.se/) gått till angrepp mot vad de tycker är regeringens försök att detaljstyra vilken historia som ska förmedlas. Valet ses som starkt idéologiskt. De hänvisar till risken med att man i förlängningen kan råka illa ut om man ifrågasätter denna historiebild. Detta hotar demokratins livsnerv, yttrandefriheten. De skriver vidare att: "Risken är överhängande att historiska exempel på ondska - som alla tycks kunna enas kring - används för att snäva in gränserna för vad som anses gott och demokratiskt i dagens samhälle." Många av de svenska historikerna vänder sig instinktivt mot detta sätt att moralisera över historien. En beståndsdel i den Weibullska historie-kritiska skolan, som dominerar den akademiska världen, är att det är historikernas uppgift att hålla myter och propaganda under kontroll. Skolan var bland annat en reaktion på 1800-talets okritiska nationalstatsvurmande historieskrivning och idealet växte sig starkt under en tid då historien missbrukades grovt i propagandans tjänst före andra världskriget.

    Men ska man förhålla sig så kallsinnig till historien att man lämnar den helt fri till medborgarnas tolkningar? Var det inte så det gick till när historieskrivningen togs över av propagandan? I dagens flod av litteratur och med all den fria informationen på internet kan medborgarna bekräfta vad de vill. Är det fel att glänta på den dörren idag. Är idealet om en historieförmedling fri från politisk inblandning kanske föråldrat?

    Varför ska man inte använda historia i syfte att stärka våra demokratiska ideal? Enligt Åsa Lindeborg ska man inte göra det för att då struntar man i de brott som gjorts i demokratins namn. Men är det verkligen det man gör? Finns det någon motsättning? Är det inte så att man väcker en vaksamhet mot all slags propaganda. Till exempel på hur George Bush spelade på rädsla och patriotism i sitt krig mot terrorismen.

    Levande Historia rör sig i gränslandet mellan nutid och historia och ställer viktiga frågor om vad historia ska användas till, eller om den inte ska användas alls. Ska man lära sig av historien och i så fall vad? Ska man använda historien för att skapa en gemensam berättelse om rätt och fel?

    Åsa Lindeborgs historiska slagfält kan lämnas till de som stävar efter att förvrida den i sina egna syften eller så kan man på en stark demokratiskt och vetenskaplig bas försöka föra fram lärdomar om historien? Kanske stärker vi vårt samhälle om våra barn förstår varför demokrati är så viktigt. Historia kan vara redskapet.

    Bilda dig en uppfattning: http://www.levandehistoria.se/

    Ps. Jag förstår kritiken mot att hänga ut Jan Myrdal. Samtidigt måste jag i sammanhanget tipsa om reportageboken "Pol Pots Leende" av Peter Fröberg Idling. En lysande bok.

    onsdag 9 september 2009

    Om Humanisten och Johnny vid Klippan

    Vilken chock! Det var ett tag sedan. I några år har jag som journalist hela tiden tänkt på hur man skriver och förklarar saker så lättförståeligt som möjligt. Jag hade glömt att på universitetet funkar det allt som oftast tvärt om. Ord som axiom förenklas inte som sanning, när man menar; grundsats som kan accepteras utan bevis genom konvention eller som kan antas vara fullständigt sann. Axiom var det. Precision går före begriplighet.
    Jag börjar med Historiografi - alltså läran om historieämnets utveckling. Den första boken vi ska läsa är på Danska. Kan kanske vara nyttigt, men lättforcerat är det inte. Mycket litteratur verkar det vara men en del riktigt inspirerande. Siktar på att läsa danskan dag två.
    Igår träffade jag några sköna gubbar nere vid Klippan. Johnny driver Majornas museum där han samlade på tidningsurklipp och berättelser om goa majornaorginal som till exempel Rôva, en korpulent dam som drev krog på Pustervik en gång i tiden. Där var det inte fint i kanten direkt.
    Lite skön lokalhistoria kommer dyka upp här under hösten...

    fredag 4 september 2009

    Varför Polens historia - och hur jag först blev publicerad

    Polens historia är dramatisk. Få länder har haft en så växlingsrik historia från storhet till yttersta förnedring. Genom centraleuropa har de flesta stormakter av sin tid drivit fram sina arméer. Tyska korsriddare, Nazityskland, Frankrike under Napoleon, Ryssland, Österrike-Ungern, Svenskarna (lysande skildrat av Peter Englund i "Den oövervinnerlige") och Tartarerna har alla varit där. Om det här visste jag inte mycket när jag lämnade färjan i Gdynia för att träffa min nya släkt för första gången. Min tjej Anna kom från Warsawa till Göteborg när hon var liten, men den här gången skulle vi stanna i Gdansk. Där bor andra halvan av hennes släkt.
    Gdansk eller Danzig som staden heter på tyska är ett av många exempel på hur gränser och folk har flyttats genom århundradena. Staden har växlat händer många gånger under historien och befolkningsammansättningen har präglats av det. I Gdansk bor inga eller väldigt få tyskar längre, även om många med band till området som förr kallades Preussen numer kommer hit som turister. Alla flydde de vilt undan Röda armén i andra världskrigets slutskede.
    En fantastisk bok om stadens öde genom en liten pojkes ögon är "Blecktrumman" av Günter Grass. Boken är nobelpristagaren Grass första, och skildrar som ingen annan jag läst den känsla av förlust som infinner sig hos en människa när den plats man kallar hem outplånliglen förloras och förändras.
    Fast egentligen bor inte Annas släkt i Gdansk. De bor i Oliwa och de bor Gdynia, men städerna ligger så nära varandra att de vuxit ihop till ett stadsområde. Gdynia ligger längst i norr. I mitten ligger Oliwa och Sopot, som är en gammal kurortsstad, och i söder ligger Gdansk. Gdynia är en hamn och varvsstad som byggdes efter kriget. Det var här Solidaritetsrörelsen bildades och verkade i sitt uppror mot kommunistregimen i början på 80-talet.
    Jag fick berättat för mig att Gdansk egentligen var mer eller mindre en grushög efter kriget, men att staden byggts upp i ett enormt restaureringsarbete. Då fick jag också höra om Malborg. Den enorma medeltidsborgen några mil söderut. Även den hade bombats av röda armén eftersom nazisterna hade förskansat sig där. Ovilliga som de var att släppa ifrån sig sin tyska kulturskatt hade de istället låtit den bli bombad och till stora delar förstöras. Att restaurera borgen har varit ett sanslöst ambitiöst arbete som pågår än idag.
    Jag är fascinerad av medeltiden och det här lät alldeles för spännande för att missa. Vi åkte dit och jag fick reda på att borgen byggts av Tyska orden, en korsfararorden som hamnat lite på sidospår. Egentligen skulle de kämpa med de andra korsfararna i "det heliga landet" och det gjorde de också. Men så fick de en inbjudan av den Polska kungen att sprida guds ord med blod och eld mot Europas sista hedningar - Prusserna. Det var en inbjudan som Polackerna fick ångra. Orden lyckades med sitt korståg, blev oerhört mäktiga och dessutom Polackernas värsta fiender.
    Jag tänkte: "Shit det här är spännande" och inför en senare resa bestämde jag mig för att försöka sälja in storyn om Tyska ordern och Malborg till Populär historia - min favorittidskrift. Korsfarare låg i tiden efter Guillious succé med Arn och George Bushs snack om korståg. De nappade på idén. Jag var överlycklig. Som ganska färsk frilansjournalit hade jag lyckats få in en stor artikel i den tidning jag allra helst ville skriva.

    Bilden: Det gjordes även en film av "Blecktrumman", som fick en Oskar för bästa utländska film. Den är också bra även om jag föredrar boken.

    Peter Englunds böcker: www.peterenglund.com/andrabocker.htm

    ARTIKEL: Marienburg - korsfararnas mäktigaste vapen

    Ännu vittnar den mäktiga tegelborgen Marienburg om Tyska ordens makt. Här i Preussen byggde korsriddarna en mäktig stat på frukterna från ett av medeltidens mest framgångsrika korståg.

    På en höjd vid floden Nogat tronar borgen som beseglat Prussernas öde. Mot de starka murarna av rött tegel hade de inget motvapen. Det tredje prussiska upproret var krossat och hela den stam som gjort uppror flyttades. Från den nybyggda borgen Marienburg skulle riddarna från den Tyska ordern kunna hålla sina undersåtar under noggrann uppsikt.
    Borgens namn var en hyllning till Tyska orderns skyddshelgon Maria, ett namn som förpliktigade. Från början byggd för att kontrollera en del av Preussens västligaste provinser, men snart navet i den Tyska ordensstaten och en av senmedeltidens största försvarsanläggning. Men ännu var Marienburg bara en av många liknande byggen där besegrade Prusser fick göra dryga dagsverken.
    Det var i början på 1270-talet som Marienburg, eller Malborg som den nu heter, började byggas som en del i det nätverk av borgar som korsriddarna i Tyska orden uppförde för att erövra och kontrollera Preussen. Till skillnad mot tidigare fort av jord och timmer byggdes Marienburg av tegel. Man hade upptäckt att leran som fanns här och på många andra ställen runt om i Preussen lämpade sig väl för storskalig tegelproduktion. Sten i tillräckliga mängder fanns inte här så därför blev det röda teglet ett karaktäristiskt drag för alla ordens borgar, kloster och städer.
    Som med alla andra borgar ordern byggde, valde man först en strategisk plats för bygget. I det här fallet på en höjd flankerad av en flod vid ena sidan och träsk på den andra. En kvadrat mättes upp på 52 gånger 61 meter. En bit utanför denna uppfördes en skyddsmur innan fyrkanten började fyllas med byggnader eller murar på alla sidor. Det första som byggdes var kapellet och kapitelhuset som var dom viktigaste byggnaderna för livet på borgen. Kapellet eftersom korsriddarna var både munkar och riddare och kapitelhuset för att det var där alla möten hölls och viktiga beslut debatterades.
    Men hur kom det sig att Tyska orden, som liksom alla andra riddarordnar bildats i Palestina under korstågen, nu bedrev korståg och byggde en stat längs östersjökusten? Det började femtio år tidigare med en inbjudan från den Polske hertigen Conrad av Masovien. Polen var under den här tiden efter arv splittrat i flera mindre hertigdömen med härskare som alla drevs av sina egna mål och bekymmer. Conrads stora huvudvärk var de hedniska Prusserna. De gjorde räder in i hans land, plundrade, mördade och kidnappade kvinnor och barn, som de sedan gjorde till slavar.
    Många försök hade gjorts att fredligt omvända Prusserna men det hade varit förgäves. Problemen blev allt värre och inbördeskrig i Polen gjorde att hertigen inte kunde vänta sig någon hjälp därifrån. Mer eller mindre i desperation vände han sig till Tyska orden för att få hjälp.
    Som alla andra religiösa riddarordnar var även Tyska orderns uppgift att slåss mot de otrogna och försvara kristenheten. Ordens främsta inkomster var donationer från välvilliga furstar och feodaladel. En starkare territoriell bas skulle göra dem mer självständiga eftersom land var samma sak som pengar. Stormästaren Herman von Salza såg möjligheten och utnyttjade sina goda kontakter med Kejsaren Fredrik II för att säkra att erövrade territorier skulle förbli i ordens händer. Resultatet blev ”den gyllene bullan av Rimini”, ett dekret där kejsaren gav Tyska orden full rätt till allt erövrat land i Preussen.
    Redan 1228 skickades en första liten grupp riddare till det av korståg nästan avfolkade Culm, den del av Preussen som låg närmast hertigens domäner. Händelserna som följde skulle komma att bli ett mönster som skulle upprepas många gånger innan korståget till slut var vunnet.
    En borg byggdes. Härifrån svepte Riddarna ut över landet i brutala räder mot hedningarnas bosättningar. Utan nåd högg man ihjäl varje krigare och brände åkrar och byar. Fred fick bara de som genast omvände sig till kristendomen. Just den här borgen låg vid floden Vistula på samma ställe som staden Thorn senare skulle komma att grundas på en för Prusserna helig plats med ett heligt träd. Thorn som blev en av de största medeltida städerna i Preussen finns ännu bevarad, och är liksom Marienburg upptagen på UNESCOS världsarvslista.
    Räderna in i Culm gjorde snart Prusserna uppmärksamma på faran men deras hövdingar var inte eniga, och några av dem var redan kristna sedan tidigare missioner i området. Många hövdingar gick över till ordens sida och belönades med att få behålla sina landområden som förläningar.
    Oftast var det först när hotet från orden blev verkligt allvarligt, som Prusserna lyckades ena sig kring en ledare. Den här gången var det en hövding vid namn Pepin. Han gjorde brutala attacker mot dem som omvänt sig och hade skaffat sig ett övertag över riddarna. Till slut blev han förrådd av sin egen svåger. Han släpades efter hästar till Thorn där han hängdes i det heliga träd som staden byggts kring.
    Snart var Culm i stort sett vunnet och Tyska orden gjorde sig redo för nästa steg. Året därpå hade man hade man fått påven att utropa korståg och en stor här av korsfarare anlände för att slåss mot hedningarna. Man vann också en stor seger, men korsfararna åkte hem och orden kunde inte följa upp segern. Ännu var antalet korsriddare för få. I hela Preussen fanns vid den här tiden någonstans mellan 50 och 100 riddare och deras sergeanter som var ungefär tio gånger så många. Annars var det ofta vid sådana här tillfällen som ordern kunde flytta fram sina positioner och vinna viktiga segrar. Med så få permanenta trupper i området och en motståndare där i stort sett varje vuxen man kunde slåss, så kan man förstå att borgbyggandet var av avgörande betydelse.
    1283 anses vara det år då de prussiska stammarna kuvades slutgiltigt, och efter det kunde Tyska orden på allvar börja stärka sitt grepp över området. Man blev snabbt en mäktig stat och den slutgiltiga bekräftelsen på det kom när det kristna Pommern annekterades 1309. Hädanefter skulle det handla mer om statsbyggande än kamp mot de otrogna. I samband med Pommerns anektering lyckades man också göra sig till det nu enade Polens svurna fiende.
    Med Pommern på ena sidan och Preussen på den andra befann sig plötsligt Marienburg mitt i ordens territorier. Samma år beslutades också att stormästaren permanent skulle flytta från Venedig till Marienburg, huvudort i den nya ordensstaten.
    Nu påbörjades en massiv utbyggnad av Marienburg. Det gamla slottet förbättrades och försågs bland annat med en kyrka värdig ordens makt; Mariakyrkan med sin väldiga Mariastaty på utsidan. Den åtta meter höga Madonnan var det första som fångade blicken när en besökare närmade sig slottet.
    I området närmast norr om det som nu kallades höga slottet, byggdes mellersta slottet. Denna del som tidigare var en ringmur med förrådsbyggnader innanför, blev nu omgärdad av massiva byggnader för administration och repressentation. Här byggdes också stormästarens palats närmast ingången till höga slottet
    Runt hela borgen löpte en yttre ringmur med kraftiga försvarstorn, som också kringgärdade ett stort område norr om mellersta slottet. Här byggdes jättelika byggnader med stallar, verkstäder, förråd, tjänar och soldatbostäder och inte minst den enorma arsenalen. Hela borgen var nu mer än 200 meter bred och 500 meter lång. Det mesta var färdigt vid 1300-talets mitt, men förbättringar gjordes under hela tiden borgen var i ordens händer, vilket inte skulle visa sig bli så länge. Redan 1457 tvingades man lämna över borgen till den Polska kungen.
    För att kunna bygga allt det här behövdes pengar. Det visade sig snart att prussernas föråldrade jordbruksmetoder inte kunde producera ett tillräckligt överskott för att kunna bära upp byggprojekt som Marienburg och att organisera den nya staten.
    Redan tidigt hade man försökt tvinga Prusserna att ta till sig mer moderna jordbruksmetoder men deras motstånd mot detta var en viktig orsak till de uppror som präglade korstågstiden. Med förmånliga villkor lockade man istället till sig främst tyska bönder som fick bryta ny mark. På så sätt trängdes Prusserna och den prussiska kulturen med tiden allt mer tillbaka. Antingen blev de efter hand helt germaniserade eller gick de under. Preussen blev ett tyskt område. Men det var knappast ett uttryck för tysk nationalism eftersom någon sådan ännu inte fanns. Snarare handlade det om ekonomiska motiv och man välkomnade även många polska nybyggare.
    Senare under historien sågs korsriddarna som förkämpar för den tyska nationen, vilket var en fullständig anakronism, och det dröjde inte länge efter nazisternas maktövertagande innan den nazistiska fanan vajade över Marienburg. Nazisterna installerade sig och släppte greppet om slottet först efter att ryssarnas artilleri skjutit det sönder och samman. Ända sedan dess pågår restaureringen av borgen som numer till hälften är en rekonstruktion.
    Korsriddarna i Tyska orden styrdes av helt andra motiv. De ville stärka sin order och göra den så mäktig och inflytelserik som möjligt, men detta var åtminstone i början endast ett medel för att uppnå målet: Att sprida ”kristendomens ljus” över hedningarna.
    Orden var uppdelad i riddare, präster och sergeanter. De sistnämnda var inte fullvärdiga medlemmar men utgjorde majoriteten av de väpnade trupperna. Riddarna var alltid av adlig börd och skulle enligt klosterlöftena bekänna sig till fattigdom, kyskhet och lydnad. De var alltså inte bara riddare utan även munkar och skulle så långt det var möjligt leva som sådana. Prästerna som var i klar minoritet hade till uppgift att sköta de religiösa förpliktelserna och ta hand om de sjuka i sjukhusen. Detta betydde inte att riddarnas religiösa plikter var små. Förutom bönen fem gånger om dagen och den spartanska livsföringen var själva innebörden av att vara en riddare av korset i allra högsta grad en religiös handling, hur än eftervärlden ser på deras brutala kampanjer. De såg på sig själva som del i en gudomlig plan som skapade ordning ur kaos. De gjorde det för att rädda sin odödliga själ och sitt korta världsliga liv lade de i guds händer på ett sätt som få nutida människor kan relatera till. Men den medeltida korstågstanken urholkades efter hand när ordern blev mer av landägare än korsets krigare, och det gjorde även riddarnas livsföring som med tiden blev allt mer extravagant. De furstar som kom som korsfarare till Marienburg lockades efterhand allt mer av de grandiosa festerna och möjligheten till jakt på mänskligt villebråd, och allt mindre av botgöring för sina synder.
    I mitten på 1300-talet hade Tyska orden etablerat sig som en stark och mäktig stat längs östersjökusten. Deras besittningar sträckte sig från Pommern i väster till Lettland och Livland i Öster. Marienburg var vid den här tiden en av Europas allra mäktigaste försvarsanläggningar och ingick i det 120 borgar starka nätverk av borgar, från vilka man kontrollerade och försvarade landet.
    Marienburgs defensiva styrka var formidabel, men den fyllde även andra syften. Borgen var även en representativ byggnad för att visa på orderns makt och storhet. I dess salar i Mellersta slottet togs inflytelserika gäster och allierade emot, och i det stora refektoriet hölls bland de mest strålande banketterna i hela Europa. På borggården anordnades också tornerspel och annan underhållning. Man eftersträvade även att vara en pilgrimsort för den här delen av Europa och Mariakyrkan med sin mäktiga Mariastaty var fylld med viktiga reliker. Men framför allt, från Stormästarens palats regerades en ny mäktig och till största delen germansk stat som direkt eller indirekt skulle påverka historiens gång ända fram till andra världskrigets slut.
    Fakta: Tyska ordens medeltida historia
    1190 Grundas i Acra i Palestina
    1228 Inleder sitt preussiska korståg
    1237 Svärdsbröderna i Lettland går upp i Tyska orden och blir en del av ordensstaten.
    1242 Det första prussiska upproret och krig med Pommern.
    1259 Det andra prussiska upproret då ordern är nära undergång.
    1277 Det tredje prussiska upproret som slås ner snabbt
    1283 Korståget avslutas
    1309 Pommern blir en del av Ordensstaten och Stormästaren flyttar till Marienburg.
    1325 Starten på två decenniers krig mot Polen och Litauen
    1343 Fred med Polen
    1370 Slaget vid Rudau där Ordensstaten besegrar Litauen grundligt
    1386 Polen och Litauen enas under en kung.
    Ca 1400 Orden står på toppen av sin makt, men det gör Polen/Litauen också.
    1410 Slaget vid Tannenberg. Polen segrar i ett enormt slag. Orderns trupper räddar sig till Marienburg.
    1454 Uppror i Preussen och Pommern stöds av den Poska kungen som erövrar stora delar av Ordensstaten
    1457 Marienburg blir Polskt efter att orderns obetalda legosoldater sålt slottet till den Polska kungen. Stormästaren flyr till Königsberg.
    1466 Freden i Thorn. Culm och Pommern blir Polskt. Blir underställda den Polska kronan
    Korsriddarens ed: “Jag lovar kyskhet till köttet, och fattigdom, och lydnad till Gud, Heliga Maria, och er, till mästaren av den Germanska ordern, och era efterträdare, enligt ordens regler och bruk, lydnad till döden”.
    Artikeln publicerades i Populär historia nr 5 2006.

    tisdag 1 september 2009

    Polen vs Ryssland - Kampen om historieskrivningen

    Idag samlas några av Europas tyngsta regeringchefer på Westerplatte utanför Gdansk i Polen. Fredrik Reinfeldt är också där som EU:s repressentant. Här startade andra världskriget för idag 70 år sedan. Närvarande är också Vladimir Putin, för närvarande rysk premiärminister. Upptakten till det pampiga firandet har kommit att handla om ryska utspel där de ger Polen skulden för att Sovjetunionen agerade som de gjorde med Molotov-Ribbentroppakten. Pakten där Polen delades upp mellan Nazityskland och Stalins Sovjetunionen. Polen anklagas för att åren före krigsutbrottet ha haft planer på att invadera Sovjet tillsammans med Nazityskland. Syftet var att skapa ett Storpolen. Och anklagelserna verkar inte vara helt tagna ur luften. Fram till 1938 hade många Polacker sympatier för Nazisterna och bland annat hade stark antijudisk lagstiftning redan införts i Polen, där judar bland annat nekades arbete inom allt annat än de mest enkla sysselsättningar. Polen under mellankrigstiden var mångkulturellt med stora minoriteter av judar, vitryssar, tyskar och litauer. Motsättningarna var stora och den Polska nationalismen slet och drog i de Polska territorierna. Fiendskapen mot Sovjetunionen var stark efter två blodiga krig, där nationalhjälten Josef Pilsudski räddade Polen från invaderande Sovjetiska arméer. Demokratin i Polen var bräcklig.
    Så kom andra världskriget och inget annat land blev så hårt drabbat. Det har format den Polska självbilden som offer oerhört starkt, och de är den som Putin och andra Ryssar nu utmanar. Syftet är troligen framför allt inrikespolitiskt då Putin har använt tankar kring Rysslands storhet hårt för att gynna sig själv. För att samla ryssarna runt sig spelar han på nationalism och patriotism. I bilden ingår att västvälden satt i system att missförstå Rysslands och Sovjetunionens handlande och uppoffringar genom historien.
    För Polackerna har just Westerplatte har blivit en viktig symbolisk plats i Polackernas kamp mot utländsk dominans (se: http://johanselander.blogspot.com/2007/07/manipulerat-minnewesterplatte.html). Under efterkrigstiden användes platsen både Påven Johannes Paulus och Solidaritetsrörelsen för att markera sitt motstånd mot den kommunistiska och Sovjet kontrollerade regimen.
    Den Polska Presidenten Lech Kaczynski som tagit initiativ till firandet (källa SvD):
    – Westerplatte är en symbol, en symbol för den svagas heroiska kamp mot den starkare, sade presidenten Lech Kaczynski i sitt tal och fortsatte:
    – Det är ett tecken på patriotism och en oslagbar kämparglöd. Ära till den tidens hjältar, ära till Westerplattes hjältar, ära till alla de soldater som slogs i Andra världskriget mot tysk nazism och bolsjevikisk totalitarism.
    I både Ryssland och Polen används historien flitigt i debatten. Man tävlar gärna i vem som blivit utsatt för mest oförrätter. Att odla historiska offerbilder är ofta ett effektivt politiskt verktyg för att slå undan benen på kritiker. Genom historien och särskilt med nationalismens intåg på 1800-talet, har det varit ett gift. Man skulle nästan kunna säga att greppet är obligatoriskt för nationer i konflikt. Det behöver inte betyda att oförrätterna inte är sanna. För det är de ofta. Problemet är att de ALDRIG utgör lösningen på en konflikt. Däremot ett effektivt politiskt verktyg att utnyttja för att vinna sympatier hos de egna.
    Igår kom ett försonande uttalande från Vladimir Putin där han fördömde Mollotov-Ribbentroppakten och där han hoppades på upptinade relationer länderna emellan. Man kan ju hoppas att han menar det...

    Bilden: Det stora Polska monumentet vid Westerplatte.

    Läs om krigsutbrottet och om firandet i Svd: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3447691.svd


    Läs om krigets första ögonblick: http://www.dn.se/nyheter/varlden/polsk-hjalte-vid-andra-varldskrigets-utbrott-1.942392