måndag 10 augusti 2009

Om att känna historia

Vid några tillfällen har historien verkligen krupit in under skinnet på mig. Plötsligt har en värld från en annan tid visualiserat sig och jag har känt att jag verkligen var där. Och inte bara det. Jag har också fått en känsla av att förstå den tidens trådar både framåt och och bakåt. Orsaker och konsekvenser i en evig kedja. Ur en sådan förståelse kommer nästan oundvikligen en insikt om de mänskliga samhällenas struktur och en djupare förståelse för människans mångbottnade natur. Det är därför jag ständigt kommer tillbaka till historien. För att förstå hur det blivit som det blivit. Hur vi blev det vi är.
Med detta kommer också en förståelse att vår tids ideal, normer och värderingar inte på något sätt är eviga. De är ständigt i rörelse. De gamla grekerna gillade småpojkar. Medeltidens kyrkosanktionerade korsfarare var brutala på ett sätt som får talibaner att se ut som ett under av moral.
Nutidens moral och värderingar kommer ur ett sammanhang och i Västeuropa är den oerhört hårt länkad till andra världskriget. Nazisterna har fått stå som en fond av ondska och raka motsatsen till vart vi strävar. Att intresset för andra världskriget är så enormt stort kommer ur att det har fått definiera ett slags antimål. Där var vi. Se hur det gick. Nu gör vi tvärtom.
Efterkrigstiden är en moralsaga bort från totalitära ideologier och fram för pluralism och massans makt. Men vågar man bara gräva lite längre ner i historien ser man att nazisternas åsikter inte låg så långt ifrån alla andras åsikter. Nationalism, militarism, förakt för den svage, antisemitism och ideologin om den vite mannens självklara överlägsenhet frodades i hela Europa (även i Sverige). Nazismen kom ur en tidsanda som absolut inte bara var tysk. Problemet är att Nazityskland har fått symbolisera ondskan. Alla andra har kommit undan. Hur många engelsmän ser till exempel med samma förakt på sin kolonialhistoria som tyskarna ser på nazismen Är inte skillnaderna bara grader i helvetet för alla som inte var av rätt ras. Konsekvenserna av att egentligen bara Tyskland helt gjort upp med sitt historiska bagage är att rasister och nationalister ständigt vinner mark i Europa. Och ofta kidnappas historien av dessa. Historien blir folkens och nationernas historia, men faktum är att kulturer, nationer, folk och raser är något ständigt i rörelse. Historia kan skrivas med helt andra perspektiv. Nationalismen är inte en lösning på några problem (mer än på vilket lag man ska heja på i fotbolls-VM). Historien måste återtas och skrivas ur nya perspektiv. Ett perspektiv som visar hur historien präglats av utbyte och uppblandning av kulturer och folk istället för isolationism och kulturkonserverande nationalism.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar